Gunilla har skrivit en kommentar, och jag lyfter fram delar av den här:
”Hej Hillevi, jag är glad att du öppnar lite här i din kommentar och det ger mig bilden av att du inte riktigt tänkt igenom det hela. Få se nu om jag kan ge dig lite mer att fundera över? Du skriver ”Nu vet jag så mycket bättre. Om så många barns pappalängtan – och hur svårt det kan vara som ensamstående mamma.” Jag undrar hur du menar då? Att barn som har en pappa längtar efter honom är ju en självklarhet, det är ju en person, en iindivid som de längtar efter. Många av våra barn längtar efter dem de har en nära relation till, må det vara en morfar, moster, gudfar/mor, morbror etc.”
Svar: Ja, men Gunilla, det handlar om en annan längtan också. Om den om vem halva ens jag kommer ifrån. Jag har mött så många vuxna barn i år, som mött sina fäder när de blivit vuxna – och som blir alldeles tårögda när de inser att uppfinningsrikedomen eller musikintresset kommer från pappan de aldrig fick växa upp med. Det kanske låter banalt, men det är så många barn som vittnar om samma sak.
”Hur svårt det är att vara ensamstående mamma? Tja, många av oss förundras ju över hur mycket de som är två faktiskt klagar över hur jobbigt det är att ha barn, när vi inte tycker att det är så himla svårt och tufft faktiskt. (Oj, en tanke: tänk om det är så att det är hotfullt för kärnfamiljen om vi kommer och säger att det fatiskt går jättebra att vara en, då kan det ju plötsligt inte vara så synd om kärnfailjen längre? Men nej, jag ska avstå från konspirationsteorier).”
Svar: Jag tror säkert att du har rätt i att det finns en hel del rädsla i debatten, vare sig det gäller regnbågsfamiljer eller kvinnor som har valt att leva som ensamstående. Men min oro handlar främst om barnen. Alla de ensamstående mammor och pappor jag känner kämpar en ojämn kamp mot tröttheten, koliken, vaknätterna, trotsåldrarna. Kanske är det så att ni känner att ni inte FÅR klaga?
”Jag har delat min sons utveckling med några personer som står oss nära, och det kanske inte är jämförbart med hur du eventuellt delar dina barns utveckling med andra släktingar eftersom du lever på ett annat sätt. (dvs kanske har jag andra och djupare relationer för mig och mitt barn utanför vår mamma-barnfamilj, kanske just för att det är en mamma-barnfamilj?) Och sjukdomsnätterna ja, nävisst det är ju inte ofta nån annan vuxen här och delar dem men jag ser också fördelar med det, där finns ingen att vara irriterad på för att han/hon inte tar sin del av hushållsarbete/vaknätter etc. Alla sätt att forma sin tillvaro (och familj) på har sina för- och nackdelar tror jag, och bör inte mätas i bättre och sämre utan egentligen mest ses som de är.”
Svar: Ja, jag har all respekt för att du och de andra kvinnorna försöker bygga upp ett så bra liv som möjligt med trygga nätverk kring barnen. Jag kan bara önska er lycka till och gratulera till livets mirakel.
1 kommentar
Hej!
Angående att orka vara ensamstående förälder så har du rätt, det ÄR jobbigt! Men bara periodvis, och betydligt mer sällan än vad jag hade trott!!
För att jag ska orka har jag aktivt valt att arbeta mindre, städa mindre, ha lägre krav på alltid hemlagad mat, inte göra en massa av slentrian (allt från att umgås med icke-givande bekanta (vilket de flesta av oss har i bekantskapskretsen) till att inte slötitta på TV).
Jag märker att bland mina ”två-föräldrar-kompisar” så fortsätter man ofta att tycka att man ska hinna med så himla mycket, allt från träning till små trevliga middagar varje helg, och att bägge ska jobba heltid med allt trix och fix det innebär. Eller varför inte, hålla på aktivt med en blogg! Jag har levt det otroligt aktivt sociala livet, rest mycket mm i många år, och om jag vill kan jag göra det senare när barnen är större, men just nu VILL jag hellre orka vara en glad och pigg förälder, vilket jag är! Jag har aldrig tidigare tagit mer hänsyn till min egen sömn, eller jobbat mindre än jag gör idag!
Dessutom handlar det om vana, man lär sig hur man ska göra för att vardagen inte ska bli tung!
När vi är hos mina föräldrar, och de hjälper till i vardagsbestyren, så kan det kännas oöverstigeligt jobbigt att behöva natta, bara för att det finns någon annan som kan göra det. Mao, när man är själv reflekterar man inte över att det kan göras på något annat sätt, och vardagen blir inte jobbig!
/Lena