Jag vaknade upp mitt i narkosen

I dag ska Movitz operera bort sin polyp bakom näsan. Den som gör att han bara kan andas genom munnen. Den som gör att han vaknar flera gånger varje natt och däremellan snarkar som en hel karl. Den som gör att han har ständiga infektioner.
Den ska bort.
Och ingen kommer väl att sakna den.
Men jag är lite nervös ändå.
För jag har min egen historia.
När jag var runt fem år och skulle ta bort polyper eller halsmandlar eller om det var tonsiller. Jag vet inte. På den tiden skulle allt bort. Och jag var ett öronbarn.
På den tiden använde man eter för att söva små barn. Och det var rätt äckligt. Men jag somnade.
Sedan gick något snett. Jag vaknade mitt i narkosen. Inte så att jag kände smärta – mer än en fruktansvärd eter-huvudvärk – men jag kände hur de grävde i min hals. Jag kände hur jag knappt fick luft. Och det värsta av allt: Jag var så bedövad att jag inte kunde meddela mig med omvärlden.
Operationen pågick i vad som kändes en evighet.
Och när jag vaknade och kräktes blod var jag i upplösningstillstånd. Än i dag är det det absolut värsta jag har varit med om.
Jag var fem år och grät och skrek och försökte förklara vad jag hade varit med om.
Men ingen lyssnade.
”Var inte så hysterisk!”, sa mamma.

De använder inte eter längre. Alla säger att det går i ett nafs numera. En superenkel operation. Man är hemma efter ett par timmar. Det går säkert jättebra.