Malin om insemination

Malin Wollin, alias fotbollsfrun, har skrivit en krönika i Aftonbladet i dag, om insemination.
Och bara ordet är så krångligt att det knappt går att säga. Insemination, insemination, insemination… försök säga det fort själva får ni se!
Jag har läst DN Söndags artikel om ensamstående kvinnor som åker till Danmark för att bli med barn – utan någon pappa – och jag har läst Expressens artikelserie i samma ämne.
Vad som gör mig ledsen är när Christina säger i DN att ”Jag har inte tid att bygga upp någon relation. Jag vill ha barn nu!”
Herregud, tänker jag då. Är det dit vi har kommit?
Och varför uppför sig halva svenska samhället som om det inte behövs någon pappa?
Vad är det för idioti? All forskning visar att de som inte vuxit upp med en frånvarande förälder ägnar resten av sitt liv att undra och leta.
Därför är det befriande att läsa Malin Wollins krönika i dag:

”Argumenten för inseminering handlar alltid om kvinnans rätt, aldrig om barnets välmående. Argumenten handlar alltid om att et barn kan fara illa även om det föds in i en kärnfamilj.
Det handlar om att ”Sverige är ju fullt av ensamstående kvinnor” och att ”det kan gå åt skogen med den klassiska kärnfamiljen också”.
Sedan när är det någonsin ett argument att det kan gå åt helvete ändå?
Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?
Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?
Berätta för mig.
Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.”

10 kommentarer Skriv en kommentar