Det är med sorg i hjärtat som vi måste säga hej då till fina Nemo efter bara en vecka. Han är verkligen en toppenhund, älskar barnen och barnen älskar honom. Han får sova vid deras fötter, han är väluppostrad och lyhörd och följsam. Han älskar att leka i snö och är så rolig och härlig. Nemo har funkar så fantastiskt bra hemma och när vi är ensamma ute.
Men.
Så fort det kommer en hund blir han hypernervös. Han ser dem på långt håll och blir spänd i kroppen. Kommer de närmare än fem meter gnyr han och blir ynklig – och passerar vi förbi dem på gatan gör verkligen kraftiga, aggressiva utfall mot varenda hund. Trots att jag har honom fot i kopplet, vid min vad. Och trots att jag försöker vara bestämd och lugn.
Han måste ha blivit biten och traumatiserad som valp och sedan inte fått den trygga uppföljning han hade behövt för att bearbeta det.
Vi har inte den kunskapen att vi kan hjälpa honom med det traumat. Han borde vara på landet där det inte finns så många andra hundar och med någon som är en riktigt erfaren hundexpert. Det är inte vi. Och här finns hundar överallt. Jag sprang så glatt med honom de första dagarna, men han gjorde så många hemska utfall att till och med jag blev rädd. Jag är verkligen inte en rädd person – och jag vill inte vara det heller. De stackars tanterna vi mötte som höll i sina hundar höll på att bryta lårbenshalsen när de skulle hålla i sina hundar.
Jag vågar inte springa med honom längre för han är så oberäknelig. Andra hundägare går långa omvägar runt oss. Och jag har själv blivit så orolig att vi ska möta andra hundar att jag väljer platser där jag vet att vi inte möter andra hundar. Jag har också konstat scannat av hela omgivningen när vi är ute och börjat tänka som Nemo: ”Oj, kommer det en människa, vad har hen i handen, är det en plastpåse eller hund? Vad är det där? En rullväska? En hund? Oj, där är en hund långt borta, vilket håll går den åt? Håller inte den där människan något framför sig? Det kan vara en hund, men bilarna är i vägen, är det en hund är det en hund är det en hund? Nej, pjuh, det var bara en väska.”
Jag förstår vilken konstant stress Nemo måste leva med. Och det är otroligt synd om honom.
Men det är INTE en sådan hundtillvaro jag vill ha. Jag längtade efter en Nemo som jag kunde springa och busa med. Som var glad och nyfiken och som man kunde lita på. En hund man kan släppa lös och kasta pinnar till. En hund som barnen kan få hålla i kopplet på. Den drömmen har gått i kras. Och jag känner i hela min kropp att detta aldrig kommer att gå. Som min kompis sa:
”Det har jag aldrig hört dig säga förut, Hillevi. Då måste det vara så.”
Alla hundvana kompisar och alla experter vi pratar med och flera som har träffat Nemo säger samma sak: Han är en toppenhund, men han är extremt rädd. Det kommer att krävas en enorm massa tid och kunskap för att hjälpa honom komma över sitt trauma. Och det kommer alltid att finnas en risk att det kommer tillbaka.
Han funkar inte i vår familj. Tyvärr. Det är en stor sorg för oss alla. Nemo kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Som ägaren sa när han berättade om Nemo:
”Alla älskar Nemo”.
Och så är det. Han kommer alltid att vara vår första hund. En älskad jättefin första hund.
10 kommentarer
Tänk om man hade en Ceasar Milan i närheten….Jag fick tårar i ögonen när jag läste….så sorgligt för både er och Nemo!!
Hoppas att han får komma till nån som kan hjälpa honom med det här och att ni hittar en hund som hör hemma i er familj! Kramar till er! //Gunilla
Tack Gunilla. I dag är det en sorgens dag.
Nemo har nu kommit tillbaka. Jag var ute med honom och gick en runda på 6 km, han träffade även andra hundar, Nemo brydde sig inte om hunden. Jag släppte Nemo lös så att han fick springa fritt, allt gick så bra, jag kastade snöbollar till honom. Själv tycker jag att Nemo är en fin familje hund. Jag tror att allt gick för fort för honom. Han kom till Hillevi en söndag redan på tis hade hon bestämt sig för att Nemo skulle tillbaka hem.
Jag kan inte låta bli att tänka att det är väl inte konstigt om Nemo inte får tid att bearbeta sin rädsla, när ingen vågar ta det ansvar och den tid det krävs för att ge honom trygget. Man väljer inte sina barn, men man tar ansvar för dom när man välkomnat dom till familjen. Själv drömde jag om en katt som kunde ligga på mina ben och spinna när jag kollade på film. Hem till mig kom en absolut helgalen vildkatt, som inte gjorde något annat än att bitas och fara runt som en galning. Det tog ett och ett halvt år att få henne att sluta bitas, ytterligare ett halvår för att kunna lyfta upp henne korta stunder. Inatt sov hon tätt tätt intill min kropp och det är något jag inte vågat ens drömma om innan. Man kan inte göra ett djur tryggt genom att skicka bort det.
Nej, självklart inte. Men vi kan inte göra om hela vår familj – till en mer begränsad och ängslig familj – för en hunds skull. Vi är en glad och utåtriktad familj som vill hälsa på alla – inte behöva gå långa omvägar runt folk och ha ont i magen av rädsla för att något ska hända. Och det skulle inte heller Nemo ha blivit lyckligare av. Han ska nog bo på landet, där han kan springa fritt och vifta glatt på svansen och jaga fåglar när han vill.
Nemo har nu kommit tillbaka. Jag var ute med honom och gick en runda på 6 km, han träffade även andra hundar, Nemo brydde sig inte om hunden. Jag släppte Nemo lös så att han fick springa fritt, allt gick så bra, jag kastade snöbollar till honom. Själv tycker jag att Nemo är en fin familje hund. Jag tror att allt gick för fort för honom. Han kom till Hillevi en söndag redan på tisdag hade hon bestämt sig för att Nemo skulle tillbaka hem.
Vad härligt att höra att Nemo har det så bra nu. Värmer att höra.
Så tråkigt. Och stackars Nemo. Det jag undrar över är – visste ni inte detta innan? Eller snarare – visste inte de förra ägarna något om detta? Ingen skuld lagd på er, utan jag kan tycka att det främst är de förra ägarnas ansvar att se till att en hund hamnar någonstans där de tror att han kan må bra. Om de visste att han var hundrädd så är kanske inte boende mitt i stan bland massor av andra hundar ett bra alternativ helt enkelt, som du skriver. Och om han gör utfall osv borde han ju komma till någon som just har tid och möjlighet att jobba med just det. Jag tänker också att han knappast blir mer trygg av att flytta hela tiden.
Oh nej, vi visste inte detta innan. Det vi hade fått höra var precis tvärtom: ”Han går bra ihop med andra hundar”. Annars hade vi aldrig ens funderat på att ta hit honom, i ett så hundtätt område som Kungsholmen är. Och jag håller helt med dig i allt du skriver.
Det var ju märkligt att han blivit så förändrad då. Hoppas hur som helst att han får det hem han behöver. Och valp är verkligen mysigt – även om det tar väääldigt mycket tid och arbete att få en valp valp att känna sig trygg med sin nya miljö, socialiserad och på andra sätt redo och stor nog att följa med på allt familjen gör. Efter varje ny upplevelse kan vår valp behöva vila flera dagar… Men det är mysigt att ni inser att ni vill ha hund – ni får använda tiden till att träffa många andra hundar och lära er ännu mer.