I går, efter föreläsningen i Norrköping, berättade en mamma att hennes son hade räckt upp handen en gång när de hade pratat om missbruk.
”Min pappa är alkoholist!”, sa han högt och tydligt.
När jag hörde det blev jag alldeles lycklig. För att han vågade säga det. Sådär högt och ljudligt. Gud, vad jag önskar att alla alkisbarn kunde göra det.
För naturligtvis var det direkt ett unge till och en till, som vågade räcka upp handen och säga att jaa, min pappa också.
Jag har en dröm.
En dröm om att alla missbrukarbarn eller barn till psykiskt sjuka mammor och pappor ska kunna prata om det. Högt och tydligt. Utan skam. Med stolt rygg, för att de har överlevt ett krig. Det är min dröm.