Amelia har skrivit en krönika i Expressen om att svärmödrar sitter i frysboxen.
Och att det är så himla synd om dem.
Men det är väl inte det som är problemet. Att svärmödrar vill för mycket?
För de flesta jag känner är det snarare sorgen att inte ha någon närvarande far- eller morförälder alls, som är värst. Det är en enorm sorg. Att behöva tjata, böna och be. Att se saknaden i barnens ögon. Att svara på barnens frågor, mamma bor farmor i himlen?
Det svider.
