Jag har lärt mig en ny sjukvårdsterm: Emla.
Det trodde jag var något ur fornnordisk mytologi. Knappast något högteknologiskt. Men det måste jag nog säga att det är.
Treåringen skulle nämligen ympas på en massa blod. Vi misstänker allergi mot mjölkprotein, laktos och gluten.
”Då måste man ta blodprov i armen. Det går att göra när som helst, vid vanliga provtagningen.”
Lätt som en plätt, tycktes hon tänka. Men jag började bita på naglarna redan där. Hur sjutton skulle det gå till? Blodprov i armen? På min treåring, som förvandlades till Hulken när något går emot hans egna planer för dagen.
Jag var tvungen att ringa provtagningen och fråga.
”Jo, det här med att ta blodprov på min treåring. Det kan bli knepigt…”
”Nejdå, vi är så vana.”
”Men han är väldigt stark.”
”Ingen fara, vi brukar vara två.”
Ordet spännbälte flaschade framför mina ögon. Kändes inte helt bra.
”Men är det inte väldigt obehagligt på en så liten?”
”Nejdå, du får emla honom en timme innan.”
”Emla?”
”Ja, du får hämta plåster här med bedövningsmedel som ska sättas på armen. De ska sitta på en timme. Sedan känner han ingenting.”
”Alldeles säkert?”
”Ja, alldeles säkert.”
När jag hämtade på dagis satte vi på de stora metallskimrande plåstren i armvecken till de andra barnens storögda förtjusning. Sedan tog vi en sväng till leksaksbutiken och köpte presenter till lördagens kalas. Något kul ska man ju ha under tiden.
Och efter en timme satt vi på provtagningen och drog ut tre rör blod ur treåringens arm som ingenting alls.
Sköterskan sa att hon hade aldrig sett maken till duktigt barn.
”Du får TRE klistermärken för att du var så himla duktig!”
Han tog fyra. Det var han sannerligen värd.
