”De måste göra något rätt på dagis i alla fall”, sa min man.
”Vad menar du på?”
”Ja, lillebror är ju på ett strålande humör nu. I dag sjöng han och klappade händerna hela vägen till vivo.”
Precis så är det.
Jag kommer aldrig riktigt att fatta vad de gör där på förskolan. Men vad de än gör så är det i alla fall helt rött. De första dagarna på inskolningen, så slog han oss när han vaknade – och var så jäkla arg och ledsen att det värkte i mammahjärtat.
Men sen. Sedan var det som om allting bara vände. Plötsligt var han världens goaste gladaste kille igen. Sjunger och dansar och busar precis som vanligt. Fast det känns som om han har vuxit två meter på bara ett par veckor.
Men han vägrar sova på golvet bland de andra ungarna. Nej, han ska sitta i sin skitiga vagn och därmed basta. Och att äta en hel portion är det inte tal om. (Om det inte är köttbullar, förstås). Fattas bara. Någon hejd får det väl ändå vara på entusiasmen…
