”Hej Hillevi!
Jag ville bara säga tack för krönikan du skrev i metro idag. Om alkisbarnen. Det är inte så ofta vi får uppmärksamhet. Men det jag också skulle vilja säga är att knarkarbarnen får ännu mindre uppmärksamhet. Så fort man pratar om barn till missbrukare är det barn till ALKOHOLISTER man menar. Men tänker inte på att knarkare faktiskt också kan ha barn. Och hur det är att växa upp med en mamma som ber en leta efter ett vitt pulver i en genomskinlig påse, eftersom det är hennes medicin och om hon inte tar den så blir hon väldigt sjuk. Jag tror att hemmasituation ser ganska lika ut för barn som antingen har en alkoholistförälder eller en knarkförälder, men samhället, skolan och kompisar ser ganska annorlunda på de två sakerna. Vin dricker nästan alla vuxna ibland, det är lagligt och festligt. Amfetamin däremot, det är olagligt och fult och oaccepterat. Så folk reagerar väldigt olika på de här två sakerna. Man kan testa genom att säga till någon ”min mamma är alkoholist” eller ”min mamma är knarkare”. Vid det första exemplet säger de flesta ”åh vad jobbigt det måste vara, stackars dig.” men vid det andra exemplet är det många som ryggar undan och tycker att det är väldigt obehagligt.
Nu är jag 17 år och min mamma har inte använt alkohol eller droger på fyra-fem år. Men fram till dess har hon gjort det fram och tillbaka under hela min uppväxt. Det är klart att jag är tacksam över att hon har slutat, jag tycker att hon är jätteduktig som har klarat det, men hon och jag har absolut ingen mamma-dotter kontakt. Det är först nu hon har börjat bry sig om hur det går för mig i skolan, med kompisar osv. Nu liksom?! Lite sent kanske? Och hon har aldrig i mitt liv sagt åt mig vad jag ska göra och inte göra, satt upp några regler, sagt när jag ska komma hem osv. Men nu gör hon det. Och det är klart att man inte riktigt lyssnar på det, för när ens mamma inte har brytt sig på 17 år känns det jävligt konstigt att man helt plötsligt ska göra som hon säger.
Jag älskar min mamma, har alltid gjort och kommer alltid att göra det, men jag kommer aldrig någonsin förlåta henne för det hon har gjort mot mig och mina syskon.
(Och förlåt att jag mailade allt det här till dig, men när jag började kunde jag inte sluta. Men jag tyckte din krönika var jättebra och jag uppskattar verkligen att folk ser oss.)
Hoppas på ett svar.
Hälsningar Freja”