Mail om en paranoid mamma

Hej Hillevi. Vilken bra bok. Jag sträckläste ut den.

Min frånskilda mamma lider av paranoia – när hon har en dålig dag och tror att hon blir fotograferad och avlyssnad och sånt. under min uppväxt var hon besatt av att mina vänner och skollärare var hemliga agenter som genom mig spionerade på oss. Ta bort alkoholen men i övrigt är min historia så lik din.

Personligen så tycker jag ändå att det värsta är när man sen ’blir vuxen’ och inser att man redan är det sedan länge; Att idag inte döma sig själv för saker man gjort eller inte gjort är jättesvårt hela tiden. Men även den (tyvärr befogade) rädsla man känner inför att avslöja sanningen för andra – man vet ju redan innan att 95% av befolkningen kommer reagera med ”åh vad SYND det är om dig”. Men konstigt nog så blir just ensamheten ofta den grej som gör – åtminstone som jag tror – att man nästan maniskt måste upprepa samma självupptagna beteende gentemot andra för att verkligen kolla hur samhället kommer reagera. De gångerna har det känts som att man förvandlats till sin förälder. Hemskt. Och slöseri med tid på ett sätt, även om det såklart är väl investerad tid.

Turligt nog så har åtminstone jag lyckats lära mig känna igen de personer som jag vet kommer att förstå för att de själva varit med om en sån här sak. Det finns ju rätt många men vet man vilka tecken man ska leta efter så går det att hitta en gemenskap även där.

Det är svårt att få andra att förstå. a ja. väl skrivet. jag har redan spridit mina lovord till många som jag tror kommer att må bra av att läsa den…
/Mikael

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.