Vilken polisservice!

Min man kan också vara lite disträ. Jag tror att det hänger ihop med att man får barn. I går tog vi en sväng till Spårvagnsmuseet. (Barnen har nämligen blivit svårt trollkarlsberoende.) Och det var när vi skulle stuva in de trötta barnen i bilen som han gjorde det. Han lade plånboken på biltaket.
Och det var inte förrän vi var nästan hemma som han upptäckte att den var försvunnen.
”Har du sett min…Shit!”
Det var bara att vända och åka tillbaka.
När vi var nästan vid Slussen ringde telefonen.
Det var polisen. De stod hemma vid vår dörr. Med plånboken. Eller rättare, delar av den. För den hade tydligen hängt med på taket ända till Västerbron. Men där blåser det, som bekant.
Okej, det var bara att vända tillbaka. Egentligen borde vi kanske ha åkt hem från början. Men inte sjutton väntar man sig att polisen ska hitta ens borttappade plånbok – och stå utanför dörren med den inom loppet av tio minuter!

När vi svängde in framför den stora polispiketen vinkade min man hejigt. Hej hej, här kommer vi som lägger plånboken på biltaket!
Ut ur piketen klev en jättestor polis. Stor och bred över axlarna.
”Jaha…”, sa han.
Och det här var ingen slarvputte som delade ut tappade plånböcker till höger och vänster. För trots att det låg inte mindre än två legitimationer i plånboken och de hade ringt vårat nummer – och min man är sig ganska lik på bilderna – så var han ändå tvungen att beskriva den.
”Tja… den var grå och ganska trasig och så låg det väldigt många kvitton i.”
Polisen nickade myndigt. Och lämnade över den överkörda plånboken. Innehållandes en stor mängd kvitton, inte fullt lika mycket kontanter och en patientbricka som hade gått i tre bitar.
”Vi borde ha tagit en bild till bloggen!”, viskade jag. Men då hade redan poliserna åkt iväg igen. Och både storebror och lillebror missade hela dramatiken. De sov.
Men någon gång ska vi berätta för dem. Om den där gången när polisen stod och ringde på vår dörr…

Det går inte att kommentera längre.