Det är så otroligt sorgligt att läsa att Johanna Sällström är död. Jag tänker att hon måste ha mått så fruktansvärt dåligt. Och jag tänker på barnen.
Barnen.
Johannas, Anna Nicoles och alla andra som förlorar föräldrar alldeles för tidigt. Hur ska det gå för dem? Hur ska de klara sig? Vem ska nu finnas där för dem, alltid? Vem ska kyssa deras pannor när de sover? Vem ska plåstra om skrubbade knän? Vem ska ligga och lyssna på deras andetag – och viska till dem att de är älskade?
Mammor får inte dö. Så är det bara.
DN citerar en intervju i tidningen Tove:
”I dag känns det spöklikt att läsa intervjun med Johanna Sällström i höstas. Där berättar hon bland annat om att hon överlevde tsunamikatastrofen i Thailand: ”Om man varit så nära döden – det är inte första gången för mig – så måste man tänka att, okej, nu fick jag en chans till”, sa Sällström och fortsatte: ”Jag har alltid trott att jag ska dö vid trettio, nu är jag snart trettiotvå”.
Johanna Sällström lämnar en femårig dotter efter sig.
3 kommentarer
Jag tror att de flesta førældrar kommer finna en viss sanning i att de skulle føredra att dø føre deras barn. Inget kan var værre æn att se sina barn dø. I det dramatiska livet, dør mammor helst undertiden de ær mammor och nte efter. Sen att mammor helst ska vara mormødrar innan de plockar ner skylten, ær tragiskt.
Vill bara tillægga att jag vid 17års ålder førlorade min mor, så att jag inte anses var antisympatisk. Detta som då førdærvade mig och jag har fortfarande inte tillfrisknat från mitt ohælsosamma liv, med ett epicenter av alcohol, droger, cigaretter, frånvarandet av sociala normer och så vidare.
*hmm* det är svårt att låta bli att reflektera över det du skriver när jag råkar veta att alla dessa barn faktiskt har fäder också – för de kom väl inte till genom jungfrufödsel?!
Visst är det tragiskt att förlora en förälder – oavsett ålder kan jag dessutom tänka … men vad finns det en pappa inte kan göra som mamma gör förutom att bära, föda & amma barnet?