Vi gick till tvåmånaderskontrollen i dag, Lykkeliten och jag. Bussarna strejkar och gatorna är semestertomma. Så det var hon och jag och några andra mammor med barnvagn. Och tiotusen japaner vid Stadshuset.
Hon är två månader nu. Två månader och tre dagar. I sextiofyra dagar har jag fått ha henne i mitt liv. Min älskade lilla dotter.
På vägen dit tänkte jag på allt jag vill att vi ska göra tillsammans. Klättra i träd och höga berg, paddla kanot och stå på händer och simma långt ut på det djupa vattnet.
”Jag ska lära dig allt jag kan”, viskade jag stolt, där jag gick längs Norr Mälarstrand med vår blårutiga gamla hederliga barnvagn.
Jag vill att hon ska bli stolt och stark i sin kropp. Jag vill lära henne att mod och nyfikenhet kan besegra nästan vilken rädsla som helst. Och jag vill visa henne vilken fantastisk uppfinning en människa är.
Jag ska viska hemligheter med henne. Och jag ska berätta för henne att alla inte har det lika bra som vi. Att det finns en värld utanför Fredhäll. Att vi har ett ansvar också för varandra, och barn som ännu inte har fötts.
Jag ska berätta hur det var när mamma var liten. Och mormor och mormorsmor. Och hur det smakar med friterade gräshoppor i Zimbabwe.
Jag ska lära henne hoppa bomben från trampolinen på landet. Och visa att det är helt okej att göra det när man är en tant på fyrtiotre eller femtiotre eller sextiotre.
Men just i dag är hon bara två månader och tre dagar. Hon kan lyfta sitt huvud och jollra och vända på sig. Hon är 6020 gram ren kärlek. En kärlek som bara blir större och större.
2 kommentarer
Jag har medvetet gett mina döttrar mod, kraft och självförtoende. Nu när de börjar komma i puberteten så ångrar jag mig, borde ha uppfostrat dem till töntar istället:-) De hade blivit mer lätthanterliga då…
Försöker intala mig att de ända har nytta av sin självkänsla senare..när inte jag är med längre.
Fortsatt trevlig sommar/Anette.
Jag böjer mitt huvud av beundran för dig. Sträck läste din bok Kärleksbarnet igår. Så kommer jag in på din blogg i dag och läser detta. Jag fick ståpäls. Att komma vidare i livet, att förlåta, att inte föra över släktens dåliga till sina barn men att hylla och minnas det som är bra, det har du lärt mig.