Medicinfri!

Lillebror hade nu fått sin spruta Triome…triemute… trimote… äsch, penicillin! varje kväll i trehundranittiofem dagar.
Nu var det dags att kolla njuren igen. Och resten av blåsorkestern. Hade vidgningen ökat eller minskat? Skulle det bli operation eller inte?
Första anhalten var Barnröntgen – efter den vanliga jakten på en parkeringsplats på Karolinska, den här gången behövde de bara åka fem varv genom tre parkeringshus. Uppgång D, våning 4. Ultraljud.
Lillebror lekte i väntrummet. Ett litet barn, ett nyfött barn, ett större barn och fyra vuxna satt och stirrade på varandra.
De vuxna såg ut att vara i chock. En av dem, en tant, tittade med tårar i ögonen på lillebror:
”Fin, fin, fin”, sa hon.
”Fin som en flicka, jättefin.”
Det lät som hon grät.
Efter en stund kom hennes syster ut i väntrummet. Hon bröt ihop i hennes armar. De vuxna männen ställde sig intill och putsade glasögonen.
Modern visste inte vad hon skulle göra. Vad hade hänt? Hon försökte hindra lillebror från att bryta benen eller slå ut tänderna i den lilla rutschkanan. En doktor kom ut och gick fram till den gråtande kvinnan.
”Det verkar bara vara näsan som har gått sönder. Vi kan inte hitta något annat.”
Den gråtande kvinnan tittade tvivlande på henne,
”Ja, och så måste jacket över ögat sys ihop, såklart. Och så får vi hålla honom under noga övervakning ett par dygn. Men vi har röntgat hela kroppen, och vi kan inte hitta något annat. ”
Hon skakade på huvudet som om hon knappt kunde tro det själv.
”Ja, visst är det fantastiskt. Helt otroligt.”
”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT?!”, ville modern skrika.
Det gjorde hon såklart inte.

Snart var det i stället deras tur med ultraljudsapparaten. Lillebror hade lite svårt att ligga still på magen, så han fick leka med doktorns mobiltelefon. Han passade på att ringa ett samtal till New York.
”Hello?”, sa telefonen.
Modern tryckte generat på lägg-på-luren-knappen.

Cystorna på njuren verkade vara borta. Men resten då? Det måste en annan doktor berätta. De fick gå genom Fågelgången till barnneufrologen, med sitt nogsamt förseglade kissprov. På vägen dit passerade de barncanceravdelningen. Modern fick alltid en klump i magen när hon gick förbi. I hissen trängdes de med små barn i rullstol, gips och en lapp för ögat. Allt detta kan mina barn också råka ut för, tänkte modern. Allt detta och mycket mer.

När de kom in på avdelningen blev de nästan omkullsprungna av en man som stormade in.
”VAR ÄR MIN SON?!”
Han slet upp dörrar medan sköterskorna försökte stoppade honom och prata lugnande med honom. Han skällde ut dem och for ut i oförskämdheter. Modern höll hårt i lillebror och tittade förskräckt på fadern.
”Han är väl i chock”, sa han.
Mannen hittade sitt barn efter en stund. En pojke i tioårsåldern, som hade kommit dit med sin lärare. De viskade något om blod.
”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT?”, ville modern skrika.
Det gjorde hon inte nu heller.

Doktorn tog PMot. Lillbror försökte riva ner en vagn i rostfritt stål, fullt med roliga små saxar, pincetter och gasbindor.
”Jaha”, sa läkaren. ”Det har i alla fall inte blivit förstorat.”
”Nehej?”
”Nej, kostymen är fortfarande lite för stor…”
Det var så de pratade, läkarna, om njurarna och urinsystemet. ”Kostymen är för stor.
Han är lite slapp i systemet.” Det lät som om de pratade om en gammal gubbe.
”…men det ligger inom marginalen. Eller, ja nästan i alla fall. Vi tror att det har varit en förträngning i ett tidigt stadium. Det är vad vi tror. Men vi vet inte.”
”Nehej.”
”Men han mår ju bra och det har ju inte blivit värre så jag föreslår att vi tar bort medicineringen och ser hur det går – och gör ett nytt ultraljud om ett år.”
Yippie!, tänkte modern. Det var så nära guldstjärna man kunde komma.
”Men vi får nog följa honom ett bra tag framöver.”
”Hur länge då?”
”Ja, tills han har växt färdigt.”
Yippie, tänkte modern. Inte fullt lika entusiastiskt. Men nu hade de i alla fall arton år på sig att lära sig parkeringssystemet vid Karolinska.