Warning: Constant WPLANG already defined in /home/granding/flytt.hillevi.nu/wp-config.php on line 69
The bad guy – Hillevi Wahl

The bad guy

Det är inte det fysiska som är jobbigt med att ha hand om två små barn. Inte om man jämför med de som har tre eller fyra barn.
”Kom igen när du har tre barn, som kan gå – och springer åt varsitt håll hela tiden!”, sa Brisas mamma – som var helt slut efter bara en vecka på semestern. Sedan åkte hon in till stan för att vila upp – och lät deras pappa ta hand om barnen.
Nej, det jobbiga är att tvingas vara the bad guy.
Med ett barn kan man följa minsta motståndets lag och serva honom på alla tänkbara vis. Curling kallas det visst.
Men när man har fått en lillebror i familjen går det inte.
”Mamma, kom och bada med mig.”
”Nej, jag måste sitta här och se till att lillebror inte dyker ner i vattnet.”
”Mamma, kom och lek med mig.”
”Nej, jag måste passa lillebror så han inte står på näsan.”
”Mamma hämta drickan!”
”Nej, jag kan inte nu. Men du kan göra det själv, du är ju så stor nu, du är ju tre år!”
”Neeeeeeeeeiiiij!”
För han vet ju att det inte alls är för att han är tre år utan för att han har fått en inkräktare i familjen, någon som lägger vantarna på hans gamla servicepersonal.
Och när man försöker vara alla till lags blir det fel i alla fall.
”Mamma, jag vill gunga!”
Visst, plocka upp elva kilo lillebror, ta med vagnen, bort till gungorna, sätta i båda två och försöka vara rättvis med hur mycket joller varje unge får (det går inte!), man gungar och jollrar och vill vara superkul och kolla så mycket mina ungar skrattar, visst är jag en bra mamma då?
”Mamma, jag vill åka rutchkana!”
Visst, plocka upp lillebror, ta med vagnen (de stjäl värdesaker på lekplatser också) bort till andra sidan lekplatsen, svetten rinner, varför tog jag de tajta jeansen, upp i rutchkanan, ska vi åka tåg, nehej! Okej. tjohooo! men lillebror tyckte inte det var roligt, han är hungrig.
”Mamma jag vill leka i lekhuset!”
”Visst älskling, men jag måste ge lillebror mat och…”
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEIIIIIIIIIJJJJJJ!”
”Jo, jag måste och… förklaraförklaraförklara… du är ju så stor nu och… men titta på mamma hela tiden och…”
Modern plockar fram en liten yoghurt och börjar mata lillebror. Men var sjutton är storebror? Ingenstans! Ingen blå keps med bilar på någonstans. Hon börjar ropa. Inget svar. Det finns ju vatten i närheten också. Fan också. Hon får ont i magen och lillebror gnäller, men det hjälps inte, hon måste kolla. Hon packar ihop yoghurten snabbt som attan och allt rinner ner i väskan ner i plånboken och skit också nu måste hon tvätta den och var är han, var är han, var är han?
Hjärtat i halsgropen. Röntgenögon som scannar av varenda kvadratmeter på en mils omkrets… tunnelseende. Där! Där är kepsen! Tack gode gud! Men hur kom han dit?! Han som knappt vågat gå längre än tjugo meter från henne förut!
Ja han är ju så stor nu.
Lillebror skriker. Ja, jag vet. Förlåt för att du måste vara hungrig. Och du är säkert trött också, din stackare. Jag var bara tvungen…
Hur man än vänder sig så är man the bad guy. Och det svider.

5 kommentarer

Tålamod-tålamod-tålamod och igen t-å-l-a-m-o-d. …och så lite snällhet mot sig själv.
Som mamma är man en bov, en uslig orättvising, ständigt försenad och alltid en till fem händer för kort.
Men man är också tryggheten som blåser bort ont och sätter plåster och den som ser till att schampot inte rinner i ögonen. Den som läser sagor om kvällen och sjunger busiga sånger.
Inför mig själv undrar jag stundtals vem jag egentligen var, är och vem jag blivit i samband med barnens tillkomst. Hur svaret på de frågorna än blir så är det här och NU som gäller, om två timmar är situationen en annan. Huvudsaken är at man gör så gott man kan.
Tårar av trötthet och självtvivel är viktiga de med, de befäster ju kärleken.
Man vill sina barn det bästa.
Även de dagar då de äter myror och kastar småbilar så det haglar ut från balkongen.

Mina flickor är större, men det är samma skit ändå. Millimeterrättvisa, annars! Plågad av dåligt samvete för att man är konstant orättvis hukar man sig och curlar som en galning åt alla håll… 🙂
Äsch, inte då! Ibland – faktiskt ganska ofta än så länge – får man höra att man är bäst. Och då sätter man ilskna vrålanden i halsen och inser att livet utan bråk om störst, först och mest inte är värt att leva.