Amningshjälpen

Modern ringde Amningshjälpen.
”Vad ska jag göra – han vill inte se åt mina bröst längre?!”
”Du får flasha dem lite då och då och verka allmänt lockande. Låt honom gosa och leka med brösten, så han börjar gilla dem igen”, sa amningsexperten.
Modern flashade så mycket tygen höll. Låg och åmade sig framför barnet och kände sig allmänt störtlöjlig. Vart tog feministkampen vägen?
Barnet, däremot, blev jättehappy, ålade sig fram till brösten, drog och slet i bröstvårtorna, klämde, nöps – och bet!
Arrrrrrrgh!
Modern stoppade in brösten igen. Hon ringde Maj-Lis mamma.
”Ja, när jag hade det där problemet så fick jag rådet att gå in i ett mörkt rum och stå och gunga och hoppa med brösten utanför tröjan. Ja, med barnet i famnen alltså. Det var rätt traumatiskt.”
Modern tackade för tipset. Men det var inte riktigt hennes grej. Att stå och hoppa halvnaken i ett mörkt rum kändes lite för knäppt. Där gick hennes gräns. Åtminstone just nu.
En annan mamma kom med nya glada tillrop:
”Amningsnappar! Du måste ju köpa amningsnappar!”.
Modern gick till apoteket och inhandlade ett par små underliga plastsaker att sätta på bröstvårtorna för sextioåtta spänn.
Lillebror tittade förvånat på dem. Och fnös. Vad var det där för skit?! Det här var ju bara larvigt. Han slet av plastbitarna, tittade på dem, tuggade lite föraktfullt på dem och spottade ut eländet. Modern förstod honom.
Sedan tittade han krävande på modern. Ge hit brösten! I want the real stuff!
Så fort han fick som han ville så bet han till.
Satan i gatan!
Hon ringde amningshjälpen igen.
”Du kan pröva att liksom kväva honom lite.”
”Va? Ska jag kväva mitt barn?”
Hon skrattade.
”Ja, även bebisar har en självbevarelsedrift. När det gäller att välja mellan att inte få luft eller att behålla bitgreppet – så väljer de att kunna andas.”
Okej. Det var värt ett försök.
”Och du ska inte säga ett pip när han bits. Han vet redan att han inte får. Så om du skriker kan det snarare bli en rolig lek. Om jag biter så skriker mamma. Jättekul.”
Visst. Skitkul.
Modern lade på luren och tog ett djupt andetag. Hon skulle inte skrika hon skulle inte skrika det gör inte ont det gör inte ont…
Hon lade lillebror mot bröstet. Han högg som en kobra. Hon ryckte till och tryckte bröstet över hela ansiktet. Hasta la vista, baby!
Lillebror släppte förvånat greppet och kippade efter luft. Modern log. Då högg kobran igen. Ajsomfan! Hon tryckte in bröstet i nyllet igen. Come on, make my day!
Lillebror släppte sitt tvåtandsgrepp och kippade efter luft igen. Sedan suckade han uppgivet, gurglade han något obegripligt – och åt sedan som vilken liten rar bebis som helst.
Modern tittade förvånat på honom.
Vart tog huggtandskobran vägen? Den där ormen hon närt vid sin barm?
Hade den bara gett upp? Av lite syrebrist? Hon kunde knappt tro att det var sant. Moderskapets hemligheter upphörde aldrig att förvåna henne.
Hon hade fått tillbaka den där rara lilla ungen som bara gurglade och kluckade lyckligt när han åt. Vilken lycka! Och vilken liten bedårande prins han var i alla fall. Nu när han inte lemlästade henne.
Han snarkade genom den snoriga förkylda näsan. Det var säkert en av förklaringarna till att han hade bitit henne, tänkte modern. Vem vill inte bita någon, vem som helst egentligen, när det är tjugosju grader i skuggan och man är allmänt snorig?

3 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Skönt att det funkade! Håller tummarna för att det håller i sig! Själv ÄLSKAR jag amningsnapparna. De har räddat mig 🙂

  2. Å! Jag minns hur ont det gjorde! Vet inte hur det slutade (det gjorde det ju, min äldste ska strax fylla 20), men önskar att jag hade fått det där tipset!

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.