I glassträsket

”Vad är den största skillnaden mellan att ha ett barn och två?”, frågade Veras mamma. Hon och modern åt varsin glass medan de höll ögonen på sina treåringar på lekplatsen.
”Tröttheten”, svarade modern.
”Med den första kan man ju åtminstone i teorin vila medan han vilar. När man har två barn så kan man inte det. De sover aldrig samtidigt. Tvärtom. De gör det till en viktig uppgift i livet att väcka den andre så fort han somnar.”
Modern gäspade stort.
”Jag är så trött så det känns som om jag har blivit överkörd av en långtradare. Med släp. Jag har ont precis överallt. Och med tröttheten kommer ätandet. Man äter som om man aldrig någonsin ska få en bit mat mer. Man dammsuger tillvaron på allt som kan vara ätbart och man äter som en häst. Gärna glass.”
Veras mamma tittade på sin lilla strut.
”Glass?”
”Ja vi äter nästan två liter varje kväll. Det är inte klokt. Jag håller på att fastna i ett glassträsk.”
Veras mamma nickade. Hon hade allt lagt märke till att modern inte riktigt hade kommit tillbaka till sin före-graviditeten-kropp.
Och modern hade vid minst tre tillfällen bara den senaste veckan tvingats svara på om hon var gravid igen.
”Har du en bebis i magen?!”, hade tre illvilliga barn frågat henne på en annan lekplats.
Egentligen hade hon velat sätta varsin hink på deras huvuden och bankat med en spade. Bank! Bank! Bank!
Men så gör man ju bara inte i sandlådeland. Då har man garanterat en rabiat mamma runt halsen på nolltid.
”Nej, jag är bara tjock” sa hon i stället surt och gick därifrån.
Sedan dess bojkottade hon just den lekplatsen. Och försöker hävda att det var för att hon hade en munkjacka på sig med fickor där fram. Det vet väl alla att man får lite extra mage i sådana…
Fast det är obönhörligen så att hon har haft mycket svårare att gå ner i vikt efter andra barnet. Med storebror gick hon ner trettio kilo på sex månader.
Nu är lillebror snart sju månader och modern har fortfarande fjorton envisa kilon runt mage och höfter. Vilket kan ha något med att de äter två liter glass varje kväll. Hon och fadern har omsorgsfullt arbetat sig igenom hela glass-sortimentet i frysdiskarna och hittat sina favoriter: Siaglassens gräddigaste lockelser med smak av ”apelsinchoklad” och ”cookie”. Det senare är glass med kaksmulor i. Vansinnigt gott. Och alldeles lagom kallt efter några timmars svettig kvällsrutin för att få båda barnen att bli klara och somna för natten.
När det äntligen är tyst och lugnt i huset tar alltså modern och fadern sina glasstallrikar och sätter sig framför tv:n och tittar på ett nytt avsnitt av Gilmore Girls. Stjärnorna i serien satte i sig enorma mängder mat i varje avsnitt. Av princip var det bara glass och skräpmat. Inte konstigt att de blir lite småsugna då.
Först trodde hon dock att tröstätandet berodde på vintern. Den där långa, mörka, eländiga som aldrig ville ta slut. Sedan kom våren, häpp! – och sommaren. Men inte försvann kilona med snön, inte. Så nu tror modern att de där fjorton kilona egentligen mest beror på sömnbristen.
En ny undersökning har visat att hon har helt rätt. Sömnbrist är en riktig fetmafälla. Kroppen orkar inte förbränna kalorierna. Och den som sover för lite äter dessutom ofta lite mer och sämre mat. Mest ökar tydligen suget efter salt och kolhydrater. Nu är det ju inte så mycket salt i just glass, så modern får gardera med salta nötter.
”Vad ska du göra åt det då?” undrade Veras mamma.
”Åt vad?”
”Tja, åt…” hon tittade på moderns mage ”…åt sömnbristen och glassträsket.”
Modern drog kappan om magen.
”Jag har faktiskt skaffat kort på simhallen. Ett sommarkort. Niohundranittio kronor för hela sommaren.”
Veras mamma såg faktiskt lite imponerad ut.
”Hoppas du inte är som jag då – så att du betalar över trehundra spänn i månaden för ett gymkort som du inte utnyttjar?”
Hon skrattade lite generat. Det där kortet hade hon minsann fått äta upp många gånger av Veras pappa.
Nejminsann! tänkte modern. Inte den här gången. Redan efter Mors dag (för då var hon ju verkligen värd en tårta och en chokladask, fattas bara!) skulle hon sluta äta glass och godsaker. Åtminstone i några veckor…