Är det där blod?

Nu var det alltså dags. Lillebror skulle till nefrologen och kolla sina refluxer. På ren svenska betydde det att läkarna ville se huruvida urinen åkte tillbaka upp bakvägen igen när han kissade.
Om det trasslar till sig i den funktionen är det en överhängande risk för ständiga urinvägsinfektioner. Det kan vara otrevligt. Inte minst för en tremånaders pojke.
De hade fått kallelsen för ett tag sedan. De skulle infinna sig klockan 12.10. Det var bara det att det skulle visst en annan liten tjej också.
”Konstigt. De kan ju inte göra två undersökningar samtidigt”, sa kvinnan i receptionen. Hon bad om att få se bådas remisser en gång till.
”Är du säker på att det var tolv och tio?”, väste fadern, som tagit ledigt från jobbet och stressat som en iller – och visste att det kunde vara lite si och så med moderns komihåg just för tillfället.
Modern bet sig i läppen. Hade hon skrivit upp fel tid?
Receptionisten kom tillbaka. Och spände blicken i den andra mamman.
”Tolv och tio den första februari – det var igår!”
”Neej, skojar du?”, sa flickans mamma och såg alldeles gråtfärdig ut.
Modern tyckte väldigt synd om henne. Men fadern såg enormt lättad ut.
”Jag älskar dig”, viskade han.

När de kallades in sov lillebror som en stock. Modern och fadern anmodades att sitta ner på en bänk.
”Vet ni hur den här undersökningen går till?”
”Jag tror det..”, sa modern och skänkte en tacksamhetens tanke till andra njurbarnsmammor som berättat.
Sjuksystern nickade och berättade långsamt och utförligt vad de skulle göra med barnet.
”Det viktigaste är att föräldrarna håller sig lugna”, hade en mamma sagt.
Och det var väl det systern försökte ge dem nu. Det där lugnet.
Lillebror skulle ligga naken på röntgenbordet. De skulle hjälpas åt att hålla fast honom. Han skulle få en kateter i snoppen och så skulle de spruta in kontrastvätska och se åt vilket håll urinen åkte. Och de fick under inga omständigheter ta upp honom från bordet om han började gråta. Han fick tröstas på plats.
”Ja, då kan ni klä av honom och lägga honom på bordet”, sa systern.
Lillebror var så sömnig att de knappt fick av honom kläderna. Väl på röntgenbordet såg han mest förvånad ut äver att hans föräldrar hade så fula förkläden. Men när han ville fäkta med benen för att få ut en liten prutt och märkte att han var fasthållen, blev han lite småsur. Modern tröstade och pussade i mungipan. Fadern gjorde jättekonstiga ljud och grimaser. Underligt nog hjälpte det. En liten stund.
”Nu får han lite bedövningssalva och sedan för jag upp katetern”, sa sköterskan.
Modern råkade titta ner.
”Är det dör blod?”, sa hon.
Hon kastade en hastig blick på fadern. Han var alldeles vit i ansiktet. Nu svimmar han, tänkte modern.
”Kan du gå och hämta nappen?”, sa hon uppfordrande.
”Och det var en himla tur”, sa fadern efteråt. Hon hade haft rätt. Marken gungade rätt rejält under faderns fötter där och då.
Och gungade gjorde det även när han kom tillbaka. När han lutade sig över sin son på röngenbordet for det bara iväg. Tjoff!
”Herregud, vad har jag nu lutat mig mot för knapp?”, tänkte fadern.
Men det skulle vara så. Sköterskan körde runt bordet för att få röntgenkrysset på rätt ställe.
Och modern, som ombetts att luta sig över lillebror för att amma honom glad och lugn igen, försökte få sitt bröst att bli två meter långt. Det gick sådär.
”Bara du kissar nu så är vi klara sedan”, sa sköterskan.
Då tryckte modern på gasen i mjölkkörtlarna och jajamensan, där kom den, som skjuten ur en kanon, kisstrålen. Way to go, son!
Hon lyfte upp sin son i luften och han jollrade glatt åt alla lampor. Underbara unge. Nu var han glad som en lärka igen. När han fick prutta utan att någon höll fast honom i benen.
”Vad duktig du var!” sa modern.
”Ja, och efter vad jag kunde se så såg allt perfekt ut”, sa sköterskan.
Modern blinkade förvirrat. Vad var det som såg perfekt ut?
Hon hade varit så fokuserad på att alla skulle klara av undersökningen att hon knappt kom ihåg varför de var där… Men nu mindes hon. Han kissade åt rätt håll. Gud, vad skönt.
”Det är ju jättebra!”, sa hon.
Resten av dagen förflöt som om ingenting hade hönt. Det var ett vanligt tvåbarnskaos med hämtning på dagis och veckohandlande på Coop. Storebror fick som vanligt Ballerinakex som muta för att de skulle komma fram till kassorna innan de stöngde.
Det var inte förrän de hade nattat båda barnen och det stora lugnet hade infallit på kvällen som moderns huvudvärk kom. TJONG! sa det så hade hon så ont att hon knappt kunde stå på benen.
”Jag har nog varit mycket mer spänd och orolig för den här undersökningen än jag har velat erkänna”, sa hon till fadern.
”Ja – och vad skönt att det var rätt dag”, log han och gav henne två alvedon och en puss.