Eftersom familjen sålt en lägenhet med Svindyra Mäklaren skulle de få en kungsgran som tack. De, och 3500 andra. Fadern fick det tveksamma nöjet att åka till Sveavägen och försöka få med sig åbäket hem.
Redan vid Odenplan började det bli köer. Och när fadern kom fram möttes han av fullkomlig julgranshysteri. Överallt stod psykopattanter och psykopatgubbar och ville veta allt om just sin grans beskaffenheter. Och mäklarna, som till vardags var mycket bättre på att kränga lägenheter än barriga trästammar, slet i sitt anletes svett för att bli av med både korvstoppade granar och kunder så de äntligen fick gå hem och glömma alltihop med hjälp av lite välspetsad glögg.
Fadern tog ett djupt andetag, dubbelparkerade Ford Fiestan, slet åt sig första bästa gran och sprang tillbaka till bilen.
Modern hade tjatat på honom i en vecka att låna takräcke eller åtminstone spännband för att kunna få hem granen. Detta hade inte haft någon som helst effekt.
Nu ringde han modern.
”Nu kör jag hem granen…”
”Vad bra. Hade de spännband?”
”Nej.”
”Nej?”
”Nej, jag fick in den i bilen.”
”SKA DU KÖRA MED GRANEN INNE BILEN!?” utbrast modern.
En Ford Fiesta är knappt större än en fingerborg och…
Men då hade fadern för länge sedan lagt på.
Trots den uppenbara trafikfaran kom fadern hem helskinnad. Med barr i håret.
Vera och hennes pappa var på besök. Vera tittade storögt på den nedbarrade fadern och granen i nätstrumpa. Barnen var lovade att få klä julgranen. I dag. Veras pappa tittade på granen och den ynkliga, lilla julgransfoten.
”Hur fan hade du tänkt få ner den granen i den där?”
Det hade inte fadern tänkt så mycket på. Inte heller på att man kanske skulle hugga av lite med en yxa längst ner. Och var hittar man en yxa så här dags? Det gjorde man inte. Men en välutrustad granne hade en morakniv. Tillsammans med Veras pappa stod fadern i en halvtimme på balkongen i minusgrader och täljde gran medan barnen stod inne i värmen och tryckte näsorna mot rutan.
Modern skakade på huvudet, och bet sig i läppen medan männen försökte få ner julgranen i den lilla lilla foten. Det såg ut ungefär som att trycka ner en elefant i ett par damsandaler, storlek 35.
Det såg inte stabilt ut.
”Det där ser inte stabilt ut”, sa modern.
Fadern blängde på henne.
Samtidigt rasade granen.
”Nej jag tror nog vi måste gå hem nu”, sa Veras pappa och lyfte ut dottern.
När de gått återvände fadern till sitt grandiosa problem. Storebror gäspade. När skulle han få klä den där förbaskade granen egentligen?
Under sammanbiten tystnad, och med hela familjen som publik, fortsatte fadern sina enfaldiga försök att få ner granen i foten. Modern satt tyst och ammade och tittade på. Fadern svettades, trasslade in sig i granen, svor tyst och TRYCKTE till slut ner granen för allt han värd i foten. Han hade nu samma psykopatiska blick som de han hade mött på Sveavägen.
Långsamt släppte han taget om granen, backade ett litet steg, höll andan. Och just som han skulle andas ut och vända sig som i triumf mot modern så såg han i ögonvrån hur granen sakta sakta kom PMot honom.
Och modern såg sin man långsamt, långsamt ta tag i granen, och som i slow motion snurra ett halvt varv med densamma… trassla in sig i granen som Fredhälls svar på Papphammar – och sedan bara lugnt falla MED granen, som vore de två ett förälskat par.
Duns.
Du-duns.
Aj!
I flera sekunder var det tyst. Fadern låg kvar med granen över sig.
”Älskling?”, sa modern försikigt.
”JA, VAD FAN ÄR DET!?”
Då.
Då bröt modern ihop i hysteriska skrattsalvor medan hon såg scenen framför sig. Om och om igen.
Barnet tittade på modern. Och fadern. Och granen. Och på modern igen. Nu kröp hon på golvet ock kippade efter luft.
”Det är ingen fara, mamma skrattar bara”, sa fadern. Som fortfarande låg under granen.
Modern krälade fram till sin man. Det liknade en scen ur någon skyttegrav.
”Hahahaha!” frustade hon.
Fadern suckade. Det skulle bli en lång kväll. Och i morgon var det han som köpte en stor julgransfot. I gjutjärn.
