Modern har nu så ont av sin klämda ischiasnerv att hon börjar gråta bara hon ska runt kvarteret. Därför går hon inte längre runt kvarteret.
I stället tackar hon gud för cyklar, rulltrappor och familjens ärvda, gamla Ford Fiesta.
Just den här kvällen hade familjen varit och hälsat på ett par kompisar i en förort och klockan hann bli nästan nio på kvällen innan de närmade sig hemmet. Modern kunde knappt fatta sin lycka när barnet somnade i bilen.
”Men då kanske… kanske vi kunde ta en liten mysstund i kväll”, sa modern som genast kände sig bättre i ischiasnerven.
Fadern log och tog ett par extra rundor runt kvarteret för att barnet riktigt säkert skulle somna för natten.
När de till slut kom fram till sin gata, visade det sig vara städdag och inte en parkeringsplats gick att uppbringa.
”Okej, du får köra upp på trottoaren och bära in barnet, innan du åker och parkerar”, sa modern.
Det var en bra plan. Så gjorde man ofta på deras smala gata. Trottoaren var inte högre än en tändsticksask och det hade aldrig inneburit några problem tidigare. Förrän nu. När fadern stod med armarna fulla av ett sovande tjugokilosbarn och modern försökte halta uppför trappan.
”Hallå där”, sa en blondin i en flådig blå bil som stannat bakom Ford Fiestan.
Modern suckade. Typisk turist i området.
”Du får köra upp på trottoaren”, sa modern trött och pekade.
Kvinnan tog inte sin mobiltelefon från örat.
”Nej. Det går inte. Jag är faktiskt rädd om min hjulupphängning”, sa hon fisförnämt och snörpte på munnen.
Fadern stod handfallen med barnet i famnen.
Modern grimaserade.
Hon räknade till tio, sedan gav hon upp.
”Okej, jag får väl försöka bära upp honom, då.”
Medan fadern åkte iväg för att parkera bilen tog modern ett trappsteg i taget. Det gjorde så ont, så ont, så ont. Hon försökte sätta sig ned, men då gnydde barnet och hon ville ju inte att han skulle vakna. Inte nu, när de nu äntligen skulle få en kväll för sig själva, hon och fadern.
Ett steg till och ett till. Ajajaj. Hon förbannade den snorkiga kvinnan i bilen.
”Må dina armhålor invaderas av tusen gräshoppor!”
Det var en gammal egyptisk förbannelse. Hon visste inte hur bra den funkade på den här breddgraden. Men i alla fall.
När hon hade kommit ända upp till lägenhetsdörren så hade hon så ont att knäna nästan vek sig. Hon var gråtfärdig. Och var hade hon nu lägenhetsnyckeln? I ryggsäcken. Som satt på ryggen.
Fortfarande med tjugokilosbarnet i famnen famlade hon efter det ena ryggsäcksfacket efter det andra bakom ryggen och grävde runt. Den bärande armen började domna bort. Ingen nyckel.
Svetten rann. Hon blev tvungen att sätta sig i alla fall. Barnet gnydde. Han höll på att vakna. Nej, nej! Bara inte det, inte nu när hon hade kämpat så.
Hon fick tömma hela ryggsäcken på dess innehåll utanför dörren. Där! Hon hittade nyckeln och låste upp. Barnet kastade med huvudet. Hon fick lämna ryggsäcken och dess innehåll i trappan. Och dörren öppen. Här fanns inte en sekund att förlora. Hon haltade in i barnets rum och lade ner honom på sängen.
Det gick en sekund. Två sekunder. Hon höll andan. Kanske, kanske, kanske…
Men näe.
”Oäääääääääääääääääää!”, sa barnet och satte sig upp.
”Oääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää!”
Modern försökte vagga barnet igen, men det var försent. Nu skulle han upp och skrika. För att han var så himla trött. För att han hade blivit väckt när han sov så skönt. För att han inte hittade sin pappa som var ute och parkerade bilen. För att det var jobbigt att vara två och ett halvt år och ha en mamma som bara haltade runt och inte kunde leka längre. För att det just nu var skitjobbigt att leva, helt enkelt.
När fadern äntligen kom hem brast det för modern.
Hon gick in i sovrummet och kastade kuddar omkring sig och grät.
”Förbaskade människa! Varför kunde hon inte köra upp på trottoaren? ”Näe, jag är rädd om min hjulupphängning! Va! Idiot! Min hjulupphängning då?! Mitt jädrans underrede! Nehej! Det är det ingen som bryr sig om! Jag blir så förbannad!”, gapade modern och kastade sig i kuddhavet och snörvlade.
Barnet kom in och tittade förvånat på henne.
”Nej då, mamma är inte arg på dig”, sa fadern lugnande.
Modern torkade tårarna och pussade på barnet.
”Det finns så mycket idioter därute, förstår du”, sa hon och snöt sig.
Sedan satte hon sig framför videon och tittade på Pingu med barnet.
Det tog dem en och en halv timme att få barnet att somna igen.
Sedan var de så trötta och moderns hjulupphängning värkte så att det inte ens blev tal om att mysa.
”Vad tycker du vi ska rista in i lacken på surkärringens bil, om vi hittar den ?”, muttrade modern bittert.
Fadern tänkte en stund.
”HERPES.”
Modern skrattade till.
”Eller FORVÅRTOR”, sa hon.
Man kunde säkert rista in det med en skitig nagelsax.
”Eller HEMORROJDER”, fnissade de i kör.
Det blev en lång lista på passande ord innan de somnade.
För säkerhets skull kom de överens om att bunkra upp med tegelstenar på balkongen också. Så de kunde stena bilen om den åkte förbi på gatan igen. Då skulle det nog bli slutsnackat om hjulupphängningar i kvarteret på ett tag.
DAGENS MAMMACITAT:
”I slutet av båda mina graviditeter tyckte jag att alla var idioter. Alla. Och det var jättejobbigt – eftersom jag var chef.”
(Moderns chef som för övrigt är en synnerligen sympatisk människa)
FAKTA: FOGLOSSNING
*Orsak: Hormonet relaxin mjukar upp fogarna mellan benplattorna i bäckenet. Fördelen är att bäckenet vidgas lättare vid förlossningen. Nackdelen är att kvinnorna som drabbas får svåra smärtor.
*Symtom: Smärtor i bäckenregionen debuterar i allmänhet när den gravida kvinnan är i 18:e veckan och ökar fram till vecka 23 då det brukar stabilisera sig. Hur det sedan fortsätter varierar från kvinna till kvinna.
*Riskgrupper:?Kvinnor med tunga arbeten, kvinnor med tidigare ryggbesvär, kvinnor som tidigare haft problem med foglossning.
*Behandling: Foglossning kan inte botas under pågående graviditet. Träning och minskad fysisk belastning kan dock hejda utvecklingen av kroniska smärtor.
*Vanlighet: På 1920-talet drabbades cirka 2 procent av landets gravida kvinnor. På 1990-talet fick nästan över 50 procent av de gravida kvinnorna problem med rygg- och bäckensmärtor.
(Källa: Aftonbladet)
