När man flyttar uppstår genast problem. Till exempel var alla muttrar och träpluggar är till de där bokhyllorna man så duktigt skruvade isär inför flytten.
”Jag sa ju åt dig att lägga dem i en påse så de inte skulle komma bort”, förebrådde modern.
”Det gjorde jag ju också”, sa fadern surt.
”Varför ligger de inte i den där påsen då?”
”Det vet väl inte jag. Barnet kanske…”
Där någonstans slutade diskussionen, ty barnet har ännu inte vokabulär nog att försvara sig inför sådana hemska anklagelser. Och modern kommer aldrig att kunna bevisa bortom allt rimligt tvivel att det faktiskt är fadern och inte barnet som försnillat träpluggarna.
Modern muttrade att de lika gärna kan slänga hyllan och köpa en ny, för det vet man ju hur dyrt tillbehör är.
Men fadern gav sig inte. Han ringde Ikea.
”Hej, vi har flyttat.”
”Jaha.”
”…och nu kan vi inte hitta träpluggarna.”
”Nehej. Vilken hylla gäller det?”
”Expedit och…”
”Behöver du något mer än träpluggar?”
”Eh, ja, de långa skruvarna och…”
”Okej, jag skickar ett helt paket med alla tillbehör.”
”Och kanske en instruktion?”
(Det hade de också tjafsat om. I vilken ordning man skulle sätta ihop delarna. Modern var alldeles säker på att man skulle sätta ihop kortsidan och långsidan först medan fadern helt anarkistiskt hade satt in både hyllplan och småhyllor i en salig röra.)
”Visst. Behöver du dem i dag?”
Nej, det blir nog dyrt, tänkte fadern.
”Nej, det räcker med…”
”Då skickar jag dem med posten så har ni dem i morgon.”
”Och vad kostar det?”
”Ingenting.”
Fadern kom triumferande ut till modern i köket.
”JAG ÄLSKAR IKEA!”, jublade han.
När de några dagar senare hade fått alla sina träpluggar och skruvar och fått ihop inte bara Expedithyllan utan även två Billybokhyllor, så ville fadern genast åka till sin nya kärlek och köpa några fler Billybokhyllor.
För säkerhets skull ringde han innan och kollade att de hade hyllorna på lagret.
”Hej. Vi skulle vilja köpa några Billybokhyllor i bok och…”
”De har utgått.”
Han blinkade.
”Vafalls?”
”De har utgått. Vi har slutat med dem. I bok. Men de finns i björk och ekfaner och så kommer vi att få in en i ljusare bok, men om de ska stå bredvid de gamla i mörk bok, så…”
Denna gång kom fadern ut i köket med betydligt bistrare min.
”De har utgått”, sa han och delgav modern de bistra nyheterna.
Hur sjutton kan Ikea bara sluta med en nyans? Det borde vara lag på att de måste ha samma färgnyanser i minst femtio år. Fortsätter det så här kommer det att bli total blodstörtning i folkhemmet!
Modern och fadern övervägde sina alternativ. Annons i morgontidningen? Söka på blocket.se? Köpa nya hyllor i den nya nyansen?
”Äsch, vi kan väl åka till Ikea och jämföra färgen i alla fall”, sa modern.
Det var ändå en miljon småsaker som hon tyckte att de behövde till hemmet.
Barnet bestämde sig på ett tidigt stadium, långt innan de ens hunnit fram till bokhylleavdelningen, att han skulle RULLA sig igenom hela varuhuset. Efter fem minuter såg han ut som ett gatubarn som bodde på en soptipp. Ungefär samtidigt hittade de en ledig expedit.
”Hej, vi skulle titta på den nya boknyansen på Billyhyllan.”
”Vi har inte fått in den än. Bara på en cd-hylla några hundra meter åt det hållet.”
”Men…”
”Vi har bara den där gamla kvar som utställningsobjekt”, sa killen och pekade på en precis sådan de hade hemma.
Modern och fadern tänkte genast samma tanke och sa med en mun:
”KAN VI FÅ KÖPA DEN?!”
Expediten kliade sig i håret.
”Jag vet inte, jag ska se om vi har några kvar i lagret.”
Modern och fadern klängde runt hans dator som om de bara fattades ett nummer från en jackpot.
”Vi har åtta kvar.”
”PAX FÖR FYRA!”, skrek modern så expediten höll på att trilla omkull och dra datorn med sig.
”Och hemkörning, tack”, sa fadern som aldrig mer tänkte flytta något större än en handväska i hela sitt liv.
Nu älskade han Ikea igen. Och kärleken var besvarad. Barnet rullade fortfarande omkring på golvet och var smutsigare än någonsin. Modern gick några meter bakom och låtsades att det var någon annans barn, medan hon fyllde tre stora Ikeapåsar med livsnödvändiga prylar. Typ billiga batterier som tar slut efter en timme, glödlampor till förbannelse, 50-pack med värmeljus och kuddar. Man kan aldrig ha för många kuddar med en tvååring i huset, tänkte modern.
När de stått i två köer, betalat alltihop och äntligen hämtat ut sina hyllor, á 43 kilo styck, skulle de köra alltihop till avdelningen för hemkörning. Det nu svarta, men färdigrullade barnet var i stället totalspeedat och klättrade med dödsförakt på allas varuvagnar med möbelberg. Det hann bli några svettiga minuter innan det var deras tur.
”Vilken adress ska det till?”
De sa adressen.
”Har ni portkod?”
”Ja fyrtioenåttiosex”, sa fadern.
”NEJ, NEJ, NEJ!”, tjoade modern så att allas blickar vändes mot henne och det klättrande barnet.
Ty de hade nyss flyttat och hon visste att det bara fanns ett sätt att komma ihåg portkoden på. Ett sätt hon lärt sig av dess förra ägare.
”FYRA ARTONÅRINGAR HADE SEX!”
”Förlåt?” sa hemkörningskillen, för han var inte säker på att han hört rätt.
”FYRA ARTONÅRINGAR HADE SEX!”
Fadern skruvade lite besvärat på sig.
”Jo, jag sa just det, älskling.”, väste han sammanbitet. ”Fyrtioett åttiosex”.
Modern begrundade detta ett ögonblick. Ja, det blev ju samma sak.
”Förlåt då.”
Hon log lite trött mot hemkörningskillen.
”Vi har just flyttat och han som bodde där förut?”
”Tack älskling, det räcker så!”, sa fadern och körde ut modern och det skitiga, trötta barnet genom svängdörrarna. Hädanefter tänkte han se till att hans kärleksaffär med Ikea skulle vara av mer diskret och privat natur.
