Det var en regnig lördag i juli. Modern och fadern, som för länge sedan accepterat att de gör precis som alla andra föräldrar, tog bilen och åkte till Junibacken.
Eftersom de har ett morgontidigt barn var de där redan vid tiotiden och det var gott om parkeringsplatser. Men fadern bondade med en annan pappa över parkeringsavgifterna. Tjugofem kronor i timmen. Tre timmar blev sjuttio kronor.
”Ja, de vet då att ta betalt”.
Det var minst sex familjer före i biljettkön. Men fem av dem tycktes bara förstå utrikiska, så när någon sa ”Det går bra här också”, då hamnade modern först i den kön.
Barnet gick in gratis, fadern hade årskort och eftersom ett årskort bara kostade femton kronor mer än en engångsbiljett, så köpte modern ett kort hon också, á 125 spänn.
”Vi börjar väl med tåget”, sa fadern som kunde det här stället.
Det var en fantastisk färd genom Astrid Lindgrenriket. Modern var helt fascinerad och kände hur barnet hoppade till vid den äckliga råttan och läbbiga jättestora draken. Modern tänkte att nu måste hon faktiskt läsa alla Astrid Lindgrens böcker. Hon hade kunnat åka omkring i det där tåget hela dagen, men efter elva minuter var resan ohjälpligen slut. När hon ville åka igen stoppade fadern henne.
”Man får bara åka en gång per biljett”, sa han barskt.
I stället lotsade han henne och barnet till Villa Villerkulla. Modern blev djupt besviken. Det såg ju inte alls ut som i filmerna. Framför allt var det mycket mindre. Något hon blev smärtsamt medveten om när hon försökte krypa igenom en liten dörr på andra våningen. Eftersom hon var gravid i sjunde månaden och hade en välpackad ryggsäck på ryggen så var hon inget smidigt ekipage – och hon fastnade som i ett skruvstäd. Hon försökte backa, men nappflaskan hade hakat upp sig i en takskiva och hon kom ingenstans. Varken framåt eller bakåt.
Det började bildas en mindre kö bakom hennes stora rumpa. På minst fem språk undrade barnen något ohövligt vem fan det var som stoppade upp allting.
Modern kände hur barnet i magen sparkade ilsket medan hon försökte forcera utgången. Pang! Där sprack nappflaskan, saften skvätte ut på barnen därbakom, men det kunde de gott ha, och modern kunde åla sig ut på Pippis veranda.
”Vart tog du vägen?” undrade fadern på nedervåningen innan han fick en nedhissad mjölkkanna i huvudet.
”Jag fastnade”, svarade modern surt.
”Ja, det brukar jag också göra”, sa fadern tröstande.
Det var ett fasligt springande på alla ungar och föräldrar och modern började känna sig som en elvisp av luftdraget. Försiktigt klev hon ner för den bredaste trappan hon kunde hitta med barnet i ett hårt grepp i handen.
När hon var nästan nere klev en finsk tant fram och skrek rakt i ansiktet på henne, på klingande finlandssvenska.
”NU SKA ALLA KISSA VARE SIG DE VILL DET ELLER EJ!”
Modern höll på att sätta sig rakt på ändan i trappen, tills hon insåg att det bara gällde tantens barngrupp.
Fadern och barnet satte sig vid ett lugnare bord och började sätta träljus i några vackra trätårtor. Barnet hittade en flagga som det stod ”Pippi 60 år” på. Modern förstod att tårtorna måste vara för att fira Pippi. Hursomhelst så blev hon väldigt hungrig. Men barnet ville inte alls sluta leka. I stället fick modern klättra omkring ytterligare en dryg timme i Villa Villerkulla. Så fort hon försökte sätta sig ned någonstans fick hon ett ”Flytta på dig!” från någon oförskämd unge som ville gå balansgång eller leka Inte-nudda-golvet.
”Men om vi skulle ta och äta lite, jag har hört att de har väldigt goda kanelbullar här?”, försökte modern.
Men barnet gallskrek när de försökte dra in honom i kafeterian. Nu hade han fått syn på Mamma Mu-utställningen och den stora traktorn.
Nu hade dessutom alla stans barnfamiljer anlänt, plus dem från alla Finlandsbåtar. Och alla ville sitta i förarsätet på traktorn. Modern kunde inte för sitt liv förstå varför. Den gick inte ens att starta. Dessutom var det total syrebrist på nedervåningen och ännu lägre i tak. När hon slagit i huvudet tre gånger satte hon sig i ren protest på en balansgångsstock och vägrade flytta sig, trots barnens protester.
Hon tog upp en banan ur ryggsäcken och började äta för att inte blodsockret skulle falla alltför lågt.
”Man får faktiskt inte äta här!”, sa en förnumstig femåring och petade sig i näsan.
Modern övervägde om hon skulle mosa bananen i femåringens ansikte, men avstod när hon såg hennes stora pappa som stod bakom.
”Jag måste få äta något”, väste hon till fadern och gick mot kafeterian.
I ögonvrån såg hon fadern lyfta upp det gallskrikande barnet och paradera genom folkmassan. Modern försökte stänga av oljudet och beställde en portion köttbullar, en pastasallad och en barnportion med pannkakor och sylt.
”Ja, och så den här”, sa fadern som mutat det illvrålande barnet med en chokladboll.
Tvåhundra fem kronor.
Modern hittade till och med ett ledigt bord. Men var barnet tacksam över det? Inte allse. Han tänkte inte sitta där. I stället sprang han fram till någon helt annan mamma och ställde sig och grät hjärtskärande framför henne.
Modern såg att minst tre familjer tänkte ringa efter polis eller socialtjänst och skickade fadern efter barnet. Själv tänkte hon äta sina köttbullar innan hon svimmade.
Efter femton varv runt kafeterian hade de med gemensamma krafter lyckats få i barnet sammanlagt en stycken chokladboll, en och en halv köttbulle och tre tuggor av pannkakan.
Han ylade inte längre fullt lika mycket längre, men modern kände ändå att det var dags att åka hem.
Hon körde ner kepsen över näsan på barnet medan de tokstörtade genom Mamma Mu-utställningen och leksaksbutiken. Barnet lyckades ändå få med sig tre nyckelringar med gummihundar som fadern fick springa och lämna tillbaka under barnets ännu argare protester.
När de kom fram till parkeringen var det proppfullt med bilar som cirklade runt.
”Ska ni åka nu?”, frågade en man innan de ens hunnit fram till bilen.
”Om vi ska!”, svarade modern med inlevelse.
Medan de spände fast barnet i säkerhetsbältet och pressade in barnvagnen i bakluckan stod samme man och hoppade bakom dem.
De hann knappt köra ut ur parkeringsrutan innan han dirigerade in sin fru och tre barn i rutan.
”Undrar om han vet vad han ger sig in i”, muttrade modern.
I nästa sekund somnade barnet och lugnet sänkte sig över den lilla familjebilen.
”Det var väl en trevlig liten förmiddagsutflykt”, sa fadern.
Modern orkade inte svara.
