Det finns en naturlag som säger att 47 kvadratmeter inte blir större än 47 kvadratmeter, hur man än tänjer och sträcker på dem. Det gör det samma hur många fiffiga lådor man har under sängen.
När familjen nu skulle begåvas med ett litet kärleksbarn till, så var det bara att inse att fyra personer plus eventuella besökare inte fick plats i den lilla tvåan. Så nu skulle det flyttas. Bara ett par kvarter bort, men till en dubbelt så stor lägenhet.
Det var i månadsskiftet juni-juli och som vanligt var familjen lite sent ute, men fadern lyckades få tag i en flyttbil på Statoil som var ledig från klockan 13 denna lördag. Dessutom hade åtta goda vänner ställt upp och skulle hjälpa till att flytta. Modern var nu i sjunde månaden och vågade inte bära något tungt.
Barnet, däremot, ville bära alla de tunga lådorna – så hennes insats blev att försöka hindra honom från detta.
På fredagen började helvetet. En efter en av de hjälpsamma kamraterna sms:ade och sa att de tyvärr fått förhinder. På lördagsmorgonen hoppade en av nyckelpersonerna av, den starkaste av dem alla. Modern började svettas och bita på naglarna. Men fadern behöll ett förvånansvärt lugn.
”Det här klarar vi. Jag kör lite lass med Bosses kombi på förmiddagen och så tar vi tre som är kvar resten när vi får flyttbilen.”
Vid tolvtiden var fadern inte lika jovialisk. Han hade kört åtta lass med kombin. Svetten rann nerför hans ansikte och glasögonen var igenimmade. När han putsat dem tittade han sig omkring på alla flyttkartonger.
”Fy sjutton, det märks ju ingen som helst skillnad.”
Halv ett ringde en kille de skulle köpa en säng av – till barnets rum – och sa att nu kunde han inte vänta en minut till, för han skulle ut på en golfrunda.
Alltså fick fadern avbryta allting och köra till golfaren och hämta hem sängen. So far so good. Det var en jättefin säng, med en tjock bäddmadrass. Och billig hade den varit på Blocket. Men nu var det hög tid att åka till Statoil på östermalm och hämta flyttbilen.
Fadern anlände till macken klockan 13:25. Pip. Då hade de stängt. De stängde klockan 13 på lördagar. Men det hade ingen kunnat upplysa honom om när han bokade bilen. Bilen stod utanför på gatan, men det fanns inte en kotte där som kunde ge honom nycklarna. Och hemma på gården stod de två tappra kompisarna och väntade.
”Jag hatar Statoil!”, muttrade fadern och knöt näven i byxfickan.
Det var tjugoåtta grader i skuggan och fadern hade nog aldrig svettats så mycket i hela sitt liv. Han började ringa runt till Statoilmackarna i stan. Han möttes av en telefonsvarare med röstsvar.
”Gäller det uthyrning av bil?”
”JA!” skrek fadern i sin mobiltelefon.
”Gäller det personbil, lastbil eller släp?”
”LASTBIL!”
”Vilket område önskas? Järfälla, Högdalen, Östermalm…”
”JÄRFÄLLA!”
Men där var det stängt. Han prövade varenda mack i stan. Var det inte stängt så var alla bilar uthyrda sedan länge. Till slut så svarade en kille i Högdalen att de faktiskt fått ett återbud. De fick in en lastbil klockan halv sex.
Okej, det var bättre än ingenting.
Fadern ringde de två kamraterna och förklarade läget. De fick fortsätta flytta i kombibilen till klockan halv sex.
Modern stod hemma i den nya lägenheten och såg de tre personerna förfalla till människospillror allt eftersom timmarna gick.
Det var nämligen inte bara möbler till 47 kvadrat. Det var också två proppfulla vindsutrymmen som skulle tömmas. Utan hiss.
”Och jag som har brutit fingret”, sa Malin när hon halsade en colaflaska och tryckte in en kanelbulle mellan vändorna.
Modern skämdes. Fadern hade på ett tidigt stadium föreslagit flyttfirma, men modern tyckte att det var ett slöser med pengar. Hon hade ju flyttat många gånger förr, det var inte så farligt.
”Ja, jag tror vi lever kvar i illusionen av att vi är singlar som bor i en etta”, sa Micke trött och släpade in låda nummer fyrtioåtta.
Halv sex åkte Micke och fadern och hämtade flyttbilen. Klockan åtta var Malin tvungen att åka hem och ta hand om sina släktingar från Norrland. Vid niotiden ringde fadern från mobilen.
”Hej, jag är här nu. Vi har fyllt lastbilen. Den är jättestor, två och nittio.”
”Åh, vilka hjältar ni är. Ska ni komma in och äta lite innan ni tömmer den?”
”Eh, nej, du förstår, det är bara jag kvar.”
Det var alldeles tyst i luren. Modern trodde inte att hon hade hört rätt.
”Vad menar du?”
”Micke orkade inte mer.”
”Så…”
”Så nu är det you and me babe…”
Fadern försökte skratta. Det lät mest som ett astmanafall.
Modern tittade på tvååringen som just för tillfället satt ganska lugn och tittade på en film.
”Okej, vi gör vad vi kan.”
Två timmar senare så var modern gråtfärdig.
”Det här kommer aldrig att gå!” skrek hon ner åt hissen där fadern stod och stuvade in några lampor och möbler.
”En timme till”, hojtade fadern tillbaka.
Modern suckade och tryckte upp hissen. Hon var säker på att åtmistone en av dem skulle få missfall av den här förbannade flytten.
Hon vaggade sonen till sömns i den nya sängen. Hade det inte varit för den kanske de skulle ha hunnit få den första bilen…
Fadern tittade in med tv-apparaten.
”Det här var det sista!”
”Va?!”
”Nu är det bara sekretären och soffan kvar. Men den tar vi i morgon bitti. Micke sa att han skulle komma och hjälpa till igen då.”
Då grät modern av lättnad.
När de gick och lade sig kunde de inte somna, så mycket värkte det i deras kroppar. Händerna och fötterna pulserade som tidsinställda bomber.
”Fy fan”, suckade fadern.
”Ja”, sa modern.
”Nästa gång tar vi flyttfirma”, sa fadern.
Den här gången sa modern inte PMot.
