Modern hade fått stränga order om att inte testa sig förrän tio dagar efter försenad mens. Hon, som var testoman. Som hade hela badrumsskåpet fullt av ägglossningstester och graviditetstester. Varenda gång hon öppnade ena dörren för att dutta på sig lite parfym så rasade testförpackningarna över henne.
Hon hade redan testat en gång den här månaden. På dag 28, för de sa på apoteket att det kunde synas redan då. Bara några dagar efter ägglossning. Dessutom var det Alla hjärtans dag just den dagen, och modern tyckte att det kunde vara en lämplig present till fadern, en positiv graviditetssticka. Visserligen kissad på, men i alla fall, han hade nog blivit glad.
Men då sa stickan att hon inte var ett dugg gravid och modern beredde sig på ännu en månad med piller och intensivt älskog dag nummer 12, 14, 16 och 18. Hon hade redan börjat fundera på huruvida det var lättare att bli gravid på kvällen än klockan ett på dagen då barnet sov middag.
Läkaren hade sagt att hon skulle ta dubbel dos piller om hon inte blivit gravid den här gången. Nu väntade hon bara på mensen, så hon kunde börja räkan, dag 1, dag 2, dag 3?
Förra månaden hade hon en menscykel på 33 dagar. Det var nog inte normalt. Nu hade det gått hela 35 dagar. Det var ju ett himla krånglande med den där mensen, tänkte modern. Om hon nu inte? Modern tänkte efter. Nu hade det gått en hel vecka sedan hon testade senast. Och 35 dagar var definitivt den längsta menscykeln hon hade haft hittills. Tänk om hon ändå? Men hon fick inte testa. Inte än. Tio dagar, hade läkaren sagt. För att man inte ska gå och hetsa upp sig i onödan.
MEN HON VAR REDAN UPPHETSAD!
Och vem skulle få veta det, om det nu inte blev positivt? Hon behövde ju inte berätta något.
På lunchen kunde hon inte hålla sig längre, hon sprang in på apoteket och köpte deras dyraste test. Här gällde det att ha kvalitetsgrejer. Inte sådana billiga grejer hon hade köpt på nätet. Hon visste att barnet och fadern var på musikmuséet och klingade och klangade på roliga små instrument. Alltså var det fritt fram hemma. En sådan här viktig sak kunde hon ju näppeligen inte kolla på en herrpissluktande toalett på jobbet.
Med andan i halsen öppnade hon dörren.
”Hallå?”
Inget svar. Ingen hemma. Bra. Hon slängde av sig en sko i taget i hallen och drog av sig kappan vid toalettröskeln, hon var innerligt kissnödig, för hon hade velat spara sig till just detta ögonblick.
Fumla, fumla, fumla med förpackningen. Varför måste allt ligga i både kartonger och folieförpackningar? Snart kissade hon på sig. Sådär! Äntligen. Aaaaaaaaaah!
Nu var det bara att sätta på skyddshylsan och vänta.
”Hallå! Är du hemma?”
HJÄLP! Det var barnet och fadern som kom hem. Panik! Vad skulle hon göra?! Hon slängde hon in alla förpackningar och teststickan i badrumsskåpet och dängde igen glasdörren. Hon slet upp trosorna och försökte se normal ut.
Fadern tittade in.
”Hej?”
”Hej, vad tidiga ni är.”
”Ja, han var lite trött och ville hem.”
”Mhm?”
Modern hade inte hunnit titta på teststickan och försökte backa in i badrummet, men fadern var snabbt där och ville prata.
”Hur var det på jobbet då?”
”Jo, bra.”
”Varför kom du hem på lunchen?”
”Jag glömde en sak.”
Hon försökte backa igen.
Nu kom barnet sättandes.
”Mam-maaaaaaaaaaa, titta!”
Hon suckade. Snart skulle hon vara tvungen att rusa iväg till jobbet igen och hon bara MÅSTE få titta på stickan innan hon gick därifrån. Vad göra? Hon försökte locka in barnet och fadern i köket och i sovrummet, men de följde envist efter henne som några jäkla hangarounds. Det här var tortyr. Det här gick inte längre. Nu sket hon i om hon blev upptäckt. Hon kastade sig baklänges in på toaletten, slet upp badrumsskåpet och famlade efter stickan. Hon hittade den och höll upp den mot ljuset. Toaletten började snurra. Hon fick hålla sig i kallvattenkranen. Såg hon dubbelt? Nej. Det var ett streck i varje ruta. Och det var inte svagt. Det var som hon hade ritat dem själv, med tusch.
Hon vinglade ut från badrummet. Nu vällde tårarna upp.
Fadern tittade konstigt på henne.
”Men, älskling, vad är det?!”
Hon började vifta med armarna och hoppade upp och ner. Hon såg ut som en berusad pingvin och fick inte fram ett ljud.
Fadern tittade storögt på henne, som om han försökte tolka en ovanligt svår charad.
”Men, men, men??”
Modern flaxade och hoppade och där kom tårarna också. Hon viftade och pekade på tårarna.
Då glimmade det till i hans ögon.
”MEN ÄR DU GRAVID?!”
Modern nickade nu med hela sig och fortsatte flaxa med armarna och hoppa upp och ner och snubblade framåt in i faderns famn.
”Men lilla hjärtat, älsklingen, grattis! Eller vad säger man?” skrattade fadern och nu såg hon att han också hade fått tårar i ögonen.
Modern hade fortfarande inte fått fram ett vettigt ljud. Hon bara pep och flaxade.
Snett bakom fadern stod barnet. Han hade åsett hela detta spektakel med frågande min. Nu såg han ut att undra över varför hans pappa skrattade när hans ömma moder stod och grät. Hade karln inget hjärta?
Modern krånglade sig ur faderns famn och lyfte barnet högt upp i luften.
”Åh, älsklingspojken min, du ska bli storebror!” tjoade modern och dansade runt och pussade på honom så han blev alldeles blöt.
”Woooow!” sa barnet.
”Ja, det är väl det minsta man kan säga”, skrattade fadern.
Sedan gick modern tillbaka till jobbet. Hon hade lite svårt att koncentrera sig den eftermiddagen.
