18-månaderskontrollen

Det var dags att besiktiga barnet igen. För att få se om de skulle få körförbud för barnet, eller kunde fortsätta ett år till som föräldrar. Säker kunde man ju aldrig vara. Även om de var ganska övertygade om att just deras barn var bäst i test.
Barnet var vid god vigör och tutade glatt i bvc-sköterskans stetoskop. Han var lång, men hur lång gick inte riktigt att utröna eftersom han sprattlade så. Mager var han inte heller, men han ville inte ligga still på den kalla metallvågen, vem skulle vilja det? Så sköterskan fick nöja sig med att skriva att han var hälsosamt rund.
Modern och fadern fick tillåtelse att klä på barnet igen. Och det var nu det började barka käpprätt åt skogen.
”Var är magen, Elliot?” frågade plötsligt bvc-sköterskan.
Modern och fadern tittade på varandra. Det här hade de inte övat på.
Barnet såg totalt nollställd ut.
”Vaaaaaar är magen?”
Barnet tittade på sina föräldrar. Vad yrade tanten om?
”Nehej. Men var är näääääsan då?”
Bvc-sköterskan såg storögt förväntansfull ut.
Nu började modern och fadern svettas. Det här kunde aldrig gå bra. Barnet kunde sätta på tv:n och dvd:n själv. Han kunde spela samtliga Bolibompaspel på svt:s hemsida. Och han kunde stå på ett ben och sjunga Kalle Anka satt på en planka, samtidigt. Men det här var något helt annat. De hade aldrig övat på de anatomiska grejerna. De var dåliga föräldrar. Stackars barn. Ingen hade berättat att de skulle få sådana frågor på provet. Nu var det kört, det var bara att ge upp. Nu skulle socialen kopplas in. De var inte värdiga föräldrar till sitt eget barn.
Modern kramade krampaktigt faderns hand, medan barnet kastade sig över sköterskans häftapparat.
”Nej, hjärtat, ajaj, farligt”, försökte modern, medan barnet ilsket höll ännu hårdare om häftapparaten. Det var han som hittade den först! Hon tittade sig desperat omkring för att hitta något att förvirra barnet med. Några leksaksbilar fanns i ett hörn av rummet.
Sköterskan följde hennes blick. Hon nickade entusiastiskt.
”Ja! Elliot, vaaaar är bilarna?!
Då, äntligen, pekade barnet ut genom fönstret mot Hantverkargatan.
”DÄÄÄR!”
Fadern skrockade nöjt. Det var en ovanligt seg trafikstockning utanför.
”Ja, det har han ju alldeles rätt i.”
Modern pustade ut. Det var nära ögat.
”Ja, det är en begåvad liten kille ni har”, sa sköterskan.
Men när de kom hem satte modern barnet i hårdträning.
”Vaaaaaaaar är magen Elliot? Och vaaaaaaar är näsan?”
Hon skulle tamejsjutton inte ge sig förrän barnet kunde peka ut både solar plexus, mjälten och atlaskotan.
Och om de inte har slutat så håller de väl på och övar än.

CITAT:
”Väl hos barnläkaren hade Tyra inte alls lust att slå med några klossar. Själv satt jag där i min extremt coola Fred Perry-jacka och fingrade på visselpipan. ”Slå med klossjävlarna då! NU, kom igen Tyra”, väste jag tyst. Och påpekade att Tyra minsann kunde slå med klossar redan för flera veckor sedan. Jag lovar.
(Krönikören Emma Wiklund om tiomånaderskontrollen)

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.