På tisdag är det Internationella kvinnodagen och det ryktas om att Gudrun ska starta ett nytt parti. Jag hoppas verkligen att hon gör det.
Det här talibanlandet behöver någon som sätter sina röda klackar rakt in i hjärnsubstansen på oss.
Annars är det mycket som känns som om vi är tillbaka på 1930-talet. Abortmotståndarna är på frammarsch. Presidenter avsätter hundratals miljoner dollar för att unga ska vänta med sex tills de är gifta. Halvdöda påvar vill inte ens att kvinnor ska få använda preventivmedel. Allt för att männen ska kunna styra vår sexualitet.
Och hockeyskandalen visar med all tydlighet hur vi kvinnor numera betraktar våra egna medsystrar.
Senast jag var på badhuset låg det en medelålders dam och skrevade i bastun. Jag hann knappt sätta mig ned förrän hon satte i gång.
– Vad tycker ni om den där flickan som följde med hockeykillarna? Visst måste det ha varit en lycksökerska? Det var ju ingen som tvingade henne att gå med. Hon hade kunnat gå därifrån när hon ville.
– Men om nu de där killarna så gärna ville ha sex med varandra så kunde de väl ha turats om att sätta på varandra? försökte jag.
– Nej, vet du vad, jag tror inte att de där tre fina hockeypojkarna är homosexuella.
De där tre fina hockeypojkarna. Lycksökerska.
Jag gick ut och simmade mina fyrtio längder i ren ilska – och fick en smärtsam flashback.
Jag var tretton år och så full att jag hade fått en blackout. Det var inte min första, och nu var jag på en fest med ännu mera sprit och äldre killar. Det finns naturligtvis en historia bakom varför jag drack så och varför ingen av mina föräldrar skulle sakna mig om jag inte kom hem den natten. Men det förändrar inte det som hände sedan.
Jag hade råkat somna och när jag vaknade låg jag i en säng i ett mörkt rum.
En kille stod lutad över mig och försökte slita av mig byxorna. Det var ingen tvekan om vad han tänkte göra. Men jag protesterade inte. Jag kämpade inte PMot. Kanske tänkte jag att det var så här livet var. Att jag förtjänade det. Att jag inte var värd bättre. Eller också tänkte jag att ”jaja, bara det går fort”.
Men dörren slogs upp och ljuset tändes.
– Vad fan gör du? Ska du våldta henne, ditt jävla svin?!
Det var en tjejkompis. Det var hon som slängde hans byxor efter honom. Det var hon som fixade en taxi så jag kom hem. Jag minns inte längre vad hon hette. Var det Ros-Marie? Tack, i så fall, Ros-Marie.
Nu, nästan trettio år senare, funderar jag på varför jag inte sa nej, varför jag inte bara gick därifrån. Varför inte det var en självklarhet.
Jag kommer inte på något bra svar. Allt jag vet är att jag i dag kan minst tre sätt att döda en man med bara händerna – om någon skulle försöka igen. Men jag ser hellre att Gudrun klev in på arenan och tar oss tillbaka till 2000-talet.
