Fadern har nu varit hemma med barnet i tio månader och börjar bli styv i korken.
När modern plockar fram en blöja för att byta på barnet skakar han på huvudet.
”Jag har redan plockat fram en blöja.”
Och när barnet låter ljudligt bappa-bappa-bappaaaaaa! och pekar på något på hyllan över diskhon tar modern snällt fram en nappflaska som barnet får leka med.
”Nej, han vill ha Miffo-muggen”, tillrättavisar fadern.
Barnet lägger sig på mage och pekar in under soffan och utbrister DÄÄÄÄÄÄR!
Vilket begåvat barn, tänker modern och tar fram bollen.
”Nej, han vill ha den andra bollen, innebandybollen.”
Då brister det för moder.
”Men skärp dig, för fan!”
”Vadå, vadå?” säger fadern och sätter upp en oskyldig min. Men modern låter sig inte luras.
”Bara för att du är hemma med barnet så betyder inte det att du behöver bli en jag-vet-allting-bäst.”
Det är ungefär det enda grälet de haft på den här sidan sommaren, men det handlar om viktiga grejer.
Moderlig stolthet och ren och skär maktkamp.
Modern börjar förstå varför så många kvinnor blåvägrar att dela med sig av föräldraledigheten. Då kan ju papporna plötsligt veta bäst. Då kanske det en dag är pappan som barnet springer till först, när han har gått in i väggen och tar sig för pannan med våta små ögon.
Hugaligen, vilken mardröm, modern får rysningar bara hon tänker på det.
Ända sedan modern tvingades sluta amma så har hon varit orolig för att detta ska ske. Så fort barnet gjort ens en tillstymmelse till att darra på underläppen så har hon snabbt varit framme:
”Men stackars lilla älskling. Stackars stackars dig. Kom ska du få en glass!”
Fadern har förvånat tittat på.
”Men han slog sig ju inte, han snubblade ju bara på mattkanten.”
”Men han blev ju RÄDD!”
Säger modern och visar upp en sårad, beskyddande min. Fast egentligen försöker hon bara att drilla sin älskade son till att springa till henne först. Som Pavlovs hund. Därav glassen.
Något måste hon ju kontra med. Fadern har ju ett psykologiskt och tidsmässigt övertag. Gud vet vad de har för sig på dagarna.
Så här långt har fadern läst över moderns axel och nu börjar han skratta.
”Men älskling, han älskar ju dig allra mest i hela världen, det vet du. Mummel, mummel.”
”Vad sa du?”
”Mummel, mummel.”
”Kan du översätta det?”
”Näst mig”, ler fadern.
Då släpper modern tangentbordet och går lös på fadern med en välstoppad kudde.
Hon har köpt den själv, kudden, så hon kan gott misshandla honom med den. Förresten har hon köpt örngottet också. På det står det Världens bästa pappa. Mummel, mummel.
