Efter fyra år med en alkoholiserad man lämnade Anna honom. De gick i terapi ett tag för att han blev deprimerad och behövde prata om det.
”Hur kan du vara så hård?” satt han och sa hos terapeuten.
Under de fyra åren hade hon bönat och bett, gråtit och skrikit, resignerat – och till slut gett upp.
”Varför sa du inget?” frågade han.
Hanna kastade ut sin sambo efter åtta år. Då hade det gått så långt att han fått varningar på jobbet för att han kom dit och var berusad. De hade tagit ifrån honom alla befogenheter. Om han inte lade in sig för avgiftning och blev nykter skulle han förlora jobbet.
När han kom fram till sjukhuset för avgiftning ville de inte släppa in honom. Han var för full.
Hanna och några arbetskompisar ägnade en hel dag åt att försöka få honom att nyktra till. Med kaffe och kallduschar och mat. Han skakade så att han inte ens kunde hålla i skeden själv. Hon fick mata honom.
”Jag orkar inte ta hand om ett stort barn längre”, sa Hanna.
Efter en dag på torken ringde han Hanna igen.
”Du, de säger att jag kan få åka hem om jag vill.”
”Åker du därifrån nu tar jag min hand ifrån dig som vän också”, sa Hanna.
”Du är hård, du”, sa han bittert.
Johanna mötte sitt livs stora kärlek när hon hade hunnit bli fyrtio år. Hon flyttade sextio mil norrut och tog med sig barnen. Ett tag var det lite bökigt med familjekonstellationerna, men det var det värt. Alla blev lyckligare. Omgivningen avundades dem deras passion. Gud vad de hade det bra. De var det perfekta paret.
Ända tills Johanna kom tillbaka från semestern och fann ett brev i sin mejlbox: ”Vet du om att din man har bedragit dig med en annan kvinna i två år?”
Den anonyma brevskrivaren angav datum och platser och Johanna kollade sin almanacka. Det kunde stämma.
På kvällen ställde hon mannen mot väggen. Han bröt ihop. Han sa att han var sexmissbrukare, men det var ju bara henne han älskade.
Johanna köpte inte det. Hon gick sönder. Men först slängde hon ut mannen.
”Hur kan du vara så hård?” grät han.
Hård? Det är visst det absolut värsta tillmäle en man kan ge en kvinna. Ty vi ska vara mjuka. Vi ska vara mjuka och formbara och en allmän serviceinrättning. Som något slags väldoftande Barbamamma.
Eller menar de ”stark”?
Vad stark du är.
Så måste det vara. Killar har det ju lite si och så med det verbala.
Att vi inte har tänkt på det förut. Då låter ju allt genast mycket bättre.
”Tack du”, ska jag svara nästa gång.
Och våga vägra Barbamamma. Stenhårt.
