Vanliga frågor om Kärleksbarnet
Jag får många frågor kring ”Kärleksbarnet”. Både från enskilda läsare, och från studenter som ska göra uppsatser i ämnet psykologi och beteendevetenskap.
Många gånger är frågorna liknande. Så jag tänkte lägga upp en bank med “Vanliga frågor och svar om Kärleksbarnet”.
Nedan kommer ett urval av de senaste frågorna.
Har du en fråga om boken? Hör av dig!
Fråga: Är Kärleksbarnet en självbiografi? Är allt som står i Kärleksbarnet sant? Har allt hänt?
Svar: Ja och nej. Jag har valt att kalla boken för roman. Och är noga med att säga att det mesta är sant, det tror jag man inser när man läser boken. Men att det är min sanning. Så som jag minns min barndom. Hade du ställt samma fråga till vem som helst av dem som finns med i boken, så skulle du säkert få en helt annan vinkel på historien. För så är det ju. Inte ens barn i samma familj tycker att de har haft samma uppväxt.
Jag kan ibland förvånas över hur knivskarpa mina minnen från min barndom är. Men jag tror att det är så för många barn som lever i kris, man skärper sina sinnen så till den milda grad, att allting som händer bränns in i huvudet på en.
Däremot är det svårt att minnas det vardagliga, goda. Det är mer diffust, mer som en känsla av att allt var bra mellan varven.
Men på några punkter skiljer sig boken från verkligheten:
* Bokens ”Nelly” är egentligen två personer som jag har sammanfört till en.
* Bokens ”Jack” är sammansatt av flera olika män som jag har levt med och haft förhållande med.
* Min mammas moster är egentligen tre olika systrar. Deras versioner av vad som egentligen hände på 30- och 40-talet skiljer sig åt en del. Kring vad som hände, vems ”fel” det var och hurdan min mamma, min mormor och mormorsmor var som kvinnor, mammor och människor. Därför fick jag göra mig en bild av ett troligt händelseförlopp.
Anledningen till att jag förenade lade ihop flera bifigurer i boken i en är att min förläggare ville det. ”Det finns ingen läsare i världen som kan hålla reda på så många människor!” sa hon.
Och det är nog sant.
Fråga: Varför döpte du din bok till ”Kärleksbarnet”?
Svar: För att jag var ett kärleksbarn. Men kärlek räcker inte alltid. Mamma och pappa älskade varandra och de älskade mig något oerhört. Men alkoholen förstörde allting, och det förflutna hann ikapp dem. De tog aldrig itu med sina bakgrunder, sina trasiga barndomar. De trodde de kunde springa ifrån det som hade varit, men det kan man aldrig.
Fråga: En sak tycker jag är väldigt oklart för mig. Det är om samhället på något sätt påverkade Irmeli och hennes föräldrar? Hur var det egentligen på den tiden?
Svar: 70-talet var en konstig tid. Kvinnorna skulle ut i arbetslivet och ta för sig. Men det fanns egentligen ingen barnomsorg att tala om. Kvinnorna skulle jobba, röka och festa som männen. Och papporna tog inget ansvar – de söp och jobbade som vanligt. Det strulades runt och vänsterprasslades – för att man plötsligt fick. Fri kärlek, hette det.
Men jag vet inte. Ett våldsamt experimenterande, tänker jag själv om den tiden.
Och barnen kom i kläm. Som vanligt.
Fråga: Märkte inte dina lärare och andra personer som du var omgiven om att du hade det dåligt?
Svar: Nej, de trodde att mamma och pappa ”bara var lite rödvinsvänster” som så många andra.
Några släktingar som kom på besök ifrågasatte det våldsamma drickandet – när det inte fanns pengar till julklappar till mig – men då klippte bara mamma och pappa av kontakten med dem.
Mamma och pappa valde att omge sig med människor som drack ungefär lika mycket, för då kunde de alltid säga att ”vi dricker väl inte mer än Olle och Karin”.
Fråga: Varför försökte inte Irmeli göra någonting åt situationen? Kontakta någon annan vuxen på egen hand och berätta om det som hände? Det skulle kanske ha hjälpt?
Svar: Nej. Att leva i en missbrukarfamilj är lite som att tillhöra en maffia. Alla är involverade. Alla måste ljuga. Alla måste stjäla. Alla är uppfostrade i att ”man håller det inom familjen”. Det finns en skam i allt det här som nästan är som en blodskam. Ofta ärver alkoholister sin sjukdom från sin mamma eller pappa och de i sin tur från sina föräldrar eller mor- och farföräldrar. Så man ärver även skammen och tystnaden.
Och jag vet inte om jag hade fått det bättre någon annanstans.
Min mamma hotade mig ofta med barnhem eller fosterhem. Eftersom hon hade hemska erfarenheter från sådana hem så var jag också skräckslagen inför det hotet.
Och nu, när jag är vuxen, så har jag hört så många berätta om att de har haft det ännu värre i sina
fosterhem. Visserligen hade jag ett helvete hemma, men det var ett helvete jag kunde hantera. Och trots allt älskade mina föräldrar mig. Och de var bra när de var nyktra.
Fråga: Jag förstår inte hur föräldrar kan vara så grymma, ibland blev jag sur och ville bara lägga ifrån mig boken när jag läste om din mamma. Den tiden din mamma levde lyckades du sammanfatta i denna bok. Men det är inte lite tid. Hon hade ju kontakt med psykologer och läkare, hjälpte inte det?
Svar: Varken kärlek eller all världens psykologer kan hjälpa.
Ska man ta sig ur ett missbruk måste man ha den kraften och viljan själv.
Min mamma hade inte det.
Fråga: Hur länge var din mamma på barnhemmet?
Svar: Det råder lite delade meningar om det. Men från det att hon var ett år – tills hon blev runt sju.
Fråga: På vilket sätt skulle man kunna behandla människor som din mamma och verkligen tvinga de till behandling?
Svar: Det går inte.
Fråga: Påverkas du av din barndom nu i vuxenlivet? Jag menar hur är du personligen efter allt som har hänt? Har du lyckats bearbeta dina känslor?
Svar: Ja, det dyker upp nya saker hela tiden. Minnen. Gester. Min mamma och pappa lever ju genom mig. Jag är lik dem på många sätt. Men till skillnad från dem vågar jag ta fram ”trollen” och titta på dem och ge dem namn och ord.
Fråga: Efter att ha läst boken inser jag att du liksom förträngde det mesta som hände runt om kring dig? Har jag rätt? Du hade ju inte så många att prata med om din situation? Hur var din personlighet?
Svar: Nej, jag förträngde inte. Men jag visste inte om något annat liv. För mig var det normalt. Allting normaliseras i ett missbrukarhem.
Det är inte förrän nu, när jag har fått egna barn som jag förstår vad det egentligen är som jag har gått igenom.
När jag var liten uppfattades jag som ”duktig, glad, tyckte om att leka själv, envis, kaxig osv. Precis som ett normalt barn.
