Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det. För jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att läsa om andras träning. Det är bara åh, vad jag är duktig och kolla hur långt jag kan springa då, din lata drul och yadayadayada.
Men nu måste jag bara få skriva om det här. För jag har blivit frälst. Haleluja. Och det är inte något tjusigt och fint och fromt – utan precis tvärtom. Skitigt och jobbigt och lerigt och svettigt och alldeles, alldeles underbart.
Nordic Military Training.
Smaka på den. Jag har börjat kuta i skogen, bära kompisar på ryggen, kräla i gyttja, göra armhävningar tills armarna brister, göra kullerbytta över en annan armhävande kompis och annat helt vansinnigt.
Men det är tamejfan det roligaste jag har haft sedan Gud vet när.
Jag blev så himla inspirerad av Moa Herngren, ni vet, som skrev om det i Dagens Nyheter. Och jag såg ju hennes förvandling. Hur hon liksom lyste som en sol. Och jag tänkte att kan hon så kan kanske jag.
För jag tycker, har alltid tyckt och trodde nog att jag alltid skulle tycka att armhävningar och situps var det tråkigaste värsta elände som fanns. Jag har liksom ingen som helst begåvning på de områdena. Och jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle vara roligt.
Men när man gör det ute i skogen, i lera och myggsvärmar, och tillsammans med kompisar som peppar en till tusen, då blir det faktiskt… roligt. Joo. Roligt.
Och efter varje mördande skitjobbigt pass så är jag så endorfinstinn så jag dansar runt i lägenheten i flera dagar.
”The toughest workout you’ll ever love”, är NMT:s slogan. Och det är alldeles sant. Kan jag så kan ni. Jag lovar.
ps. Snart kommer ett stort bildreportage i Allas Veckotidning. Håll ögonen öppna.
