Det är så man kan börja storböla för mindre. Sexåringen började skolan i dag, med finskjorta och allt. Alla ni som har följt bloggen ett tag eller läst om fina Elliot i mama vet att han är en blygis, och in i det sista visste han inte om han skulle våga gå till skolan över huvud taget.
Möjligen om jag var med hela tiden.
Men vi tog ett sista-minuten-studiebesök i skolan i går och fick lite kvalitetstid med vår fantastiska fröken Carina och det verkade lugna honom. Lite.
Men i morse var det nervöst igen.
Till och med när hela personalen ställde sig på trappan och sjöng vackert till ”Sommaren är kort” (eller kanske just därför) klamrade han sig fast vid lilla Lykke. Närmast som en livboj.
Och så plötsligt var det dags.
Uppför trappan, ta fröken i handen och så – poff! – var han borta.
Han vinkade bara glatt och där stod jag och såg ut som en fågelholk.
En tårögd fågelholk som till och med var så förvirrad att jag glömde ge honom ryggsäcken.
”Oj, nu får han säkert panik”, tänkte jag, ”när han upptäcker att han inte har någon ryggsäck.
Jag kutade uppför trapporna igen och fick tag i en snäll fröken som lovade att vidarebefordra den till Elliot.
Klockan 13 fick jag komma och hämta honom igen. På gräsmattan utanför skolan. Först såg jag inte honom. Sedan kom han. Var han glad? Ledsen? Uppgiven?
Nehej, då. Bara toksprallig och vinkade glatt. Han sprang inte ens fram till mig. Stod bara där och vinkade glatt.
Tydligen hade han blivit något slags ordningsman i klassen för lärarna stod och frågade honom vilket barn som var vilket, och Elliot pekade eller frågade sig fram bland barnen.
Min blygis! Vart hade han tagit vägen?
Och när jag äntligen fick komma fram till honom och krama honom viskade tryckte han upp glasögonen på näsan och såg lite stolt ut:
”Mamma, jag tycker det är roligt att gå i skolan.”
Och det där med skolväskan hade inte varit något problem alls.
”Jag märkte det med en gång, men jag sa inget. Daniel kom in med den efter en halvtimme.”
4 kommentarer
Åh vad roligt heja Elliot. Man blir så stolt när de är så modiga. Oron du beskriver känner jag så väl igen. Då vet stoltheten inga gränser när det går så bra.
Min blygis är inne i en jobbig period. Börjar dagis igen efter 9 veckor sommarlov. Dessutom skolar vi in lillebror på samma dagis. Eller rättare sagt skolar jag in två barn samtidigt och min blygis har det svårt. Han känner ett sådant ansvar för lillebror. Rädd att han ska gråta. Blyg för de nya dagiskompisarna och fick i dag panik när jag lämnade dem för en halvtimme. Han skrek ”jag dör” och grät. Höll hårt i min hand. Jag kände mig som världens sämsta förälder som lämnade honom. Som tur är så finns det en underbar personal som redde ut det hela med två förtvivlade killar. Mina tårar rann när jag kom ut på skolgården. Jag gick till bilen och ringde min mamma. Men det gick bra. Han följde med på utflykt med kompisarna och var så stolt. Min lillkille lekte med de nya leksakerna på dagis och var nöjd. Men fy vad svårt det är att vara förälder i bland. Önskar att jag var stenrik och att vi kunde vara hemma mer.
I morgon ska vi dit igen. Hoppas hoppas att min blygis har det roligt.
Kramar Kajsa
Det var ju nåt jag skulle göra, har jag tänkt hela kvällen. Det var ju att mejla dig!
Och blygisar är vi fler som har…
.-= Jeez´s last blog ..citera mera =-.
Vad glad jag blir att läsa detta! Så roligt både för dig och Elliot. Jag har ju följt honom i din bok om Supermamman, bloggen och mama, och känner så starkt för er. Jag är ju nämligen i samma sits – har en liten blyger till son, blyg som sin mormor och morbror (min mamma och bror, om jag ska förenkla det hela). Han går nu sista året på förskolan (född november 2004) och jag kan både längta och fasa inför förskoleklassåret. Ibland överraskar han genom att övervinna sin blyghet och ta för sig, och då blir man så glad och lättad. Det kan förstås gå så mycket bättre än skräckscenariot man ser framför sig när man är på oroshumör…
.-= Johanna M´s last blog ..biopremiär =-.
Ushhhhh…..jag fortfarande får tår i ögonen när jag tänker på hur fint allt var.
Och idag kom jag och skulle hämta Brisa och Leo och de bara satt där och gjorde en fin halsband åt mig. Och pratade glatt med varandra. Skolan är såååååå fin! Jag är så stolt över allt och allihopa!
Kraaaaaam på er och trevlig helg med era fina ungar!
juliana