Jag tog cykeln till loppet. Bara att få skriva den meningen är skönt. Jag cyklade i lugn takt över Västerbron i denna, kanske världens vackraste stad. I Tantolunden var det redan fullt med folk som firade sommaren på sina picknickfiltar. Barnen badade i det småkalla vattnet och ville aldrig komma upp.
Föräldrarna satt på stranden och klipporna och manade på barnen:
”Du skulle ju bara doppa fötterna!”
Vips var ungarna i med kläder och allt.
Det var en sådan dag. En sådan varm sommardag på Söder i Stockholm.
Jag hade en stund över sedan jag hämtat nummerlappen och satt på klipporna och tittade ut över skådespelet, vattnet, båtarna som for förbi. Efter hand kom de andra löparna och satte sig bredvid mig på klipporna. Detta var vår uppladdning inför loppet. Med vilopuls och solglitter i ögonen.
Förra gången jag sprang Söder Runt, var 2012. Då startade loppet mitt på dagen i gassande sol och jag minns att jag var glad att jag ens kom i mål, för det var bara en enda vätskekontroll och löparna mådde så dåligt i värmen att jag inte har velat springa loppet sedan dess.
Men nu hade jag hört att det blivit så mycket bättre. Nu gick loppet på kvällen, närmare 20-snåret, och vätskekontrollerna var uppstryka på ett bättre sätt. Allt var bättre nu. Sa de.
Så bra! Tänkte jag och satte igång min nya Tomtom-klocka, med pulsmätare direkt i armbandet. Nu skulle jag se hur jag låg till rent pulsmässigt när jag sprang en mil. Det var för övrigt rätt länge sedan jag kutade tio kilometer och var lite nyfiken på hur det skulle gå i drygt 25 graders värme.
Vilopulsen låg runt 60, men så fort speakern sa att nu var det dags, då sköt den upp till 90. Adrenalin är en kul grej.
Att springa runt Södermalm är en ren fröjd. Rent generellt. Starten är vid Tanto, sedan springer man längs vattnet mot Ligna Båtklubb och vidare mot Eriksdalsbadet. Lummigt, vackert och idel sköna människor som hejar från sina prunkande kolonilotter eller raggaekaféet. Ungefär här, efter 2,3 kilometer kom också loppets enda vätskekontroll!
Allvarligt. Efter 2 kilometer har man ju knappt startat. Varför lägger man en vätskekontroll där? Jag tror inte ens alla stannade – många tänkte nog att ”jag tar nästa”.
Bort från Eriksdalsbadet springer man genom Skansbrons vackra valv. Och Norra Hammarbyhamnen hade den största hejarklacken, inte minst från Thaibåten.
Under Danviksbron stod några sköna lirare och spelade musik på högsta volym. Och någonstans vid Masthamnen började jag känna att vätskebristen började ge sig till känna. Jag frågade en funktionär var nästa vätskekontroll var.
”På Söder Mälarstrand, tror jag”, svarade han.
Vilket visade sig vara helt fel. För. Det. Kom. Aldrig. Någon. Mer. Vätskekontroll.
Trots att det står tydligt på hemsidan att det skulle vara minst 2 vätskekontroller: ”Vätska kommer att delas ut vid två tillfällen med lämplig intervall beroende på väderlek.”
Vid Slussen kunde man blöta ner huvudet under en dunk vatten, men det var allt. Inga muggar. Ingen vätska. Bara tre dunkar vatten som hälldes ut på gatan. Jag trodde fortfarande att det skulle komma en vätskekontroll till. Hade jag vetat att det inte skulle komma något mer vatten hade jag druckit direkt ur händerna.
Tuffaste sträckan är de sista tre kilometrarna längs Södermälarstrand. Ändå lyckades jag hitta någon form av flow just här. Värmen och torkan gjorde att jag drog ner på tempot och bara matade på. För första gången kunde jag känna att mina ben ”studsade” från rumpmusklerna. Jag behövde inte ta i. Jag sköt från höften.
Sista biten swischar man förbi Långholmen och Reimersholme innan man spurtar in i mål. Och får vatten! Haleluja! Och medalj.
Vi var 1200 som sprang och fick medalj och en vattenflaska i belöning. Bra jobbat!
Till arrangörerna av detta vackra lopp vill jag dock rikta en allvarsam uppmaning: Fixa fler vätskekontroller! Annars kommer någon att tuppa av. På riktigt.
Efter att ha halsat vattenflaskan i ett enda drag så var jag redo att cykla hem över Västerbron igen. I denna vackra, vackra stad. Och jag kände mig lycklig över att det gick så bra att köra en mil, trots värme och vätskebrist. Det är ett skönt formbesked inför Kilian’s Classik i början på juli.
Väl hemma kollade jag av banprofilen och pulsen med nya roliga leksaken. Mest intresserad var jag av att veta vad min högsta puls låg på – och var jag ligger när jag mår som allra bäst. Min absolut högsta puls på Söder Runt låg på 189. Då tyckte jag det var kämpigt. När jag mådde som allra bäst, när jag kom in i mitt flow, låg jag på 175. Det ska bli kul att se om jag behåller det idealet, eller om det kommer att förändras över tid.
