Nu var det sådär igen, att jag inte riktigt visste om jag skulle åka till det däringa loppet. Vi kom hem från Mallis i går och jag kände mig helt slut efter en dag på flyg och bussar. Lock för öronen hade jag också. Ojojoj.
Men så vaknade jag och kände efter i kroppen och den sa: ”Jag vill springa ett traillopp! Jag vill springa! Jag vill!”
Då är det bara att tuta och köra.
Jag har aldrig sprungit Täbyloppet och visste inte heller var varken Skavlötens motionsgård eller sjön Rönningen låg. Så det var inte konstigt att gps:en fick Gunnar att släppa av mig en rask 25-minuterspromenad från starten.
Men vilken promenad! Snacka om magisk uppvärmning. Det var hästhagar och fårhagar med lamm söta som bara den och enorma fält med grönska och maskrosor och fågelkvitter så man blev helt salig.
Strax innan starten hamnade jag dessutom mitt i en Astrid Lindgren-idyll med små stugor och staket och syrenbuskar och snickerboa och allt. Vilken himla tur att jag hittade till det här loppet.
Startområdet var också sommarljuvligt. Någon sparkade fotboll, en liten bebis kröp omkring vid startsnöret, någon värmde upp, men de flesta bara snackade. Det fanns visst en mördarbacke.
”Första halvan är mest uppförsbackar, sedan går det lite i kringelikrokar däruppe och på slutet är det nedförsbackar”, berättade en kvinna som hade varit med förr.
”Det är det enda loppet jag springer”, sa hon. ”Man behöver inte springa något annat”.
Och solen sken och fåglarna kvittrade och det var varmt och en brokig skara sprang iväg när startskottet gick.
”Heja pappa du är bäst i hela världen! Heja pappa!” skrek en liten palt för full hals och det var så rart att jag blev helt tårögd. En annan springande dam och jag gjorde ååååh-blicken till varandra.
Vi sprang över fältet och sedan kom det en liten uppförsbacke. Visst, ganska lång och lite seg, men någon mördarbacke skulle jag inte kalla den. Det var så himla vackert i skogen och fullt av glada, peppande funktionärer. Fötterna studsade glatt på det mjuka underlaget. Som vi älskar trail, fötterna och jag. Fötterna gjorde high five med varandra i vartenda steg. Kringelikrokarna kom ganska direkt. Stigen följde naturen och vi löpare följde varandra. Lite sådär på avstånd. Ingen trängsel här, inte. Vi sprang och flåsade, för det var rätt mycket upp och ner och hög plus hela vägen. Men inte förrän runt tre kilometer kom den där mördarbacken de hade pratat om. Den var verkligen en killer. Och jag blev så himla glad, för det här loppet hade verkligen allt! Trail och backar och fågelkvitter och ljuvliga dofter och utmaningar och trevliga människor och sol och försommar och vad mer kan man begära?
Min kropp sprang inte på toppfart, långt ifrån. Någonstans efter mördarbacken släppte dock locket för öronen! Bara en sådan sak. Och sedan var det mest utförslöpning och glada tillrop.
Det enda fåniga är att jag siktade på Målskylten tjugo meter bort och inte fattade att jag hade gått i mål, bredvid en husvagn. Så jag fick inte spurta. Lite snopet. Men i övrigt var det ett fantastiskt lopp som jag önskar att traillovers kunde hitta till. En eloge till hela gänget bakom Täbyloppet!
1 kommentar
Hoppas medaljen smakade! Stort tack för en fin text!
Lycka till på det resterande lopp önskar Täbyloppet!