#50-lopp nr 12: Ängbyloppet

Egentligen skulle jag ha sprungit ett helt annat lopp i söndags, men en arrangörsmiss med startplatsen fick mig att tänka om. I stället frågade jag ungarna om de ville hänga med och springa Ängbyloppet i ett villaområde. Jag hade fått tipset av ett par som sprang Topploppet dagen innan, de skulle ta med sina små barn dit.
”Jaaaa, det vill vi!”, jublade alla tre.
Det var ytterst lokalt arrangemang, visade det sig. En form av större gårdsfest med loppis och korvgrillning och lådbilsrace.

Plus lopp. Förvånansvärt avancerat arrangerat för ett villaområde. Det var start och mål och olika långa rundor för barnen, beroende på ålder.
Vi vuxna skulle springa sist. Vi skulle inte springa långt. Bara 3 kilometer. Men det kändes faktiskt som en rätt lagom runda, eftersom kroppen var rätt sliten efter två tuffa lopp på bara tre dagar.
Jag kan ju springa lite extra fort i stället, tänkte jag. Men inte hade jag kunnat ana hur fort det skulle gå.

Först var det fyraåringarna som skulle springa. Och som de sprang! Med gosedjur och dockor och åt alla möjliga håll. Det påminde lite om en Monty Python-sketch och var helt rörande att se.
Sedan var det dags för de lite äldre barnen. Femåringarna och sexåringarna – där var det en himla fart på benen. En av papporna i området, Sören, fick agera hare, fullt påklädd i jacka och jeans och med en näve papper i handen. Han hade nog ingen aning om att ungarna skulle springa så snabbt, för han såg helt färdig ut när han kom tillbaka.
Lykke sprang lyckligt tillsammans med pappa. Det var första gången han sprang med henne – och det gick väl sådär. Han sprang först in i ett träd och rev upp halva armen, sedan sprang han in i ett barn i publiken och höll på att välta den stackaren.
Lykke kom dock helskinnad i mål – och var spralligt glad för sin medalj.

Snart var det Movitz tur.
Tuuut. Där gick starten. Jag stod beredd med kameran. Men ingen Movitz kom. Jag sprang bort till starten. Där stod han.
”Starten har gått, Movitz!”
”Har den?!”
Nu fick han en himla fart på sandalerna och for iväg som en grön raket. Jag har aldrig sett honom springa så fort. Gunnar hängde på delar av sträckan, men aktade sig för träd och barn. Allt gick bra.

Sedan var det min tur.
”Då var det dags för alla vuxna att komma till start!”
Jag tittade mig omkring. Det var bara jag i startfållan.
”Alla vuxna!”
Det kom en man. Med två meter långa ben och muskler som en världsmästarsprinter. Resten av villaområdet tittade skeptiskt på mig. Jag ville sjunka genom jorden. Varför utsatte jag mig för sådant här? Det kom två män till. Ytterligare två elitlöpare. Nu blev jag riktigt nervös. Skulle jag vara den enda kvinnan? Den enda småknubbiga? Den enda som springer på drygt sex minuter? Och hur skulle jag hitta? De hade sagt att man fick memorera banan, inga snitslar var utsatta, inga funktionärer visade vägen. Två varv, var det, så hittade jag bara runt första varvet skulle det andra gå av bara farten. Men jag skulle få löpa gatlopp med mina tillkortakommanden, det var helt säkert.
Jag fick nervös hjärtklappning. Kände mig smått illamående. Nu var det sju elitidrottande män, en urstark kvinna och så jag.
”Är ni klara för start?”
Inte direkt. Jag ville helst springa åt andra hållet.
”Jag springer bara ett varv, sedan smiter jag iväg och gömmer mig någonstans”, sa den fegare delen av mig själv.
”Aldrig i livet. Du fullföljer. Nu är du här. Då springer du i mål. Ta rygg på dem där, försök åtminstone ha ögonkontakt med deras ryggar så du vet när de svänger av. Resten löser sig”, sa den modigare delen.
Tuuut!
De åtta for iväg. Herregud, så fort. Jag försökte hänga på. Inte tänka, bara springa. De sprang åt höger, och sedan snabbt åt vänster. Upp för en backe. Och sedan höger. Jag försökte memorera gatunamnen medan jag sprang. Nu var de långt framför mig. Jag sprang ännu snabbare. In på Zornvägen. En lång raksträcka. En himla tur – de drog iväg, men jag anade ändå var de svängde av. När de sprang in på Carl Larssons väg var det sista gången jag såg dem.
Sedan var jag solo.
Det var jag och de stora funkisvillorna, de långa backarna, de små välvårdade trädgårdar och de dyra bilarna. Pip! Första kilometern var avklarad. 5:22. Vad i hela fridens namn. Så fort kunde jag väl ändå inte springa? Jag hade inte tid att fundera närmare på saken. För nu var jag lost. Var sjutton skulle jag nu då? En kvinna som verkade tillhöra grannskapet packade in något, möjligtvis loppisfynd i bilen.
”Är jag på rätt väg?”, flåsade jag.
”Jajamän! Du ska bara ner där och…”
Resten hörde jag inte.
Och nu var jag lost igen. Rakt fram eller höger eller vänster?
Där! Till höger såg jag gräsplätten för start och mål. Och varvning. Hurra.
Gunnar och barnen stod och hejade.
”Kämpaaaaa!” ropade Movitz.
Och tamigtusan om inte hela Ängby stod och hejade och hurrade för mig. Som någon form av antihjälte i den här annars så tävlingsinriktade stadsdelen.
”Ska jag till vänster?” ropade jag.
”Nej hööööger!”, tjoade Gunnar.
Sedan hittade jag. Vänster, höger, höger och så var jag på Zornvägen igen. Pip! Ny kilometertid. 5:28. Märkligt. Och nu var det bara slutspurten kvar. Carl Larssons väg, upp för backen, nerför och till höger och mot måååååål!
”Heja heja!”
”Bra kämpat!”
”Väl sprunget!”
Hurraropen ville aldrig ta slut.
”Heja mamma!”
Movitz såg otroligt stolt ut. Jag vinkade trött och fick hålla mig i ett träd för att få luft. Jag tittade på klockan. Jo, minsann. Jag hade sprungit i 5:22-tempo nästan hela vägen. Herregud, hur var det möjligt? Jag som brukar ligga på 6:30. Jag fick nästan nypa mig i armen.
”Grattis! Bra jobbat! Du är dagens hjälte!”
Det var min medlöperska, den oerhört starka kvinnan. Hon kramade om mig och var helt lyrisk över att jag hade startat med dem.
”Jag fattar inte varför fler springer. Det är ju hundratals här som kunde springa. Det går ju att jogga runt.”
”De kanske inte vågar – för att ni är för snabba”, sa jag.
”Men då har du verkligen visat i dag att det går”, log hon.

När jag kom hem kontrollerade jag min Garminklocka igen. Bara för att vara riktigt säker. Det var samma siffror. Det var ju inte riktigt klokt. Och vilken himla tur att jag vågade starta, att jag gick dit. Att jag fullföljde!