#50-lopp nr 2: Bellmanstafetten

10534185 10152339491962199 6055760028873674843 n

Jag har aldrig sprungit Bellmanstafetten. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. En rolig stafett, tänkte jag nog mest. Och anmälde mig. ”Då behöver du ett lag”, sa tävlingsledningen.
Jag skickade ut en förfrågan bland mina kompisar på Nordic Military Training (NMT): Är det någon som vill springa med mig?
Om de ville! Nästan så jag fick ihop två lag. Och det var bra, visade det sig, för ju närmare start vi kom, desto mer skadade och sjuka blev folk.
Själv skulle jag egentligen återhämta mig från BAMM2014.
”Tjugo dagar tar det”, sa kompisen Lotta. ”Så du måste springa lugnt.”
Lätt som en plätt, tänkte jag. Men det visade sig vara svårare än jag trodde. Jag återkommer till det.

På torsdagskvällen så cyklade jag glatt iväg till Stora Skuggan där starten skulle vara. Jag var där en timme före start och det vilade ett märkligt lugn över området. Bara lagledarna tycktes vara där. Vi hämtade ut stafettpinnar och picknickkorgar utan att behöva köa över huvud taget. Stämningen var familjär. Alla tycktes glada och förväntansfulla. Jag hade dessutom fått med mig supersnygga NMT-väskor som extra pepp från Nordic Military Training till vårt NMT Dream Team.
Och en efter en droppade de in till vårt härliga, färgglada gäng. Andreas, Maria, Ulrica och Rille. Vi hade NMT-västar i alla tre kulörerna och representerade just det som är styrkan i NMT: Kamratskap över alla gränser.

Vi kollade in vilka läckerheter som fanns i picknickkorgen och drog i oss några bananer. Vi skämtade och kramades, pratade och peppade. Oroade oss över vilka tider vi skulle få, men försökte hålla det vi hade sagt från början:
”Vi struntar i tiderna, vi kör bara på glädje!”

Jag var först ut. I startfållan var det glad stämning, många hade aldrig sprungit ett lopp förut och var fulla av frågor. Vi småpratade och sedan plötsligt sa det PANG! och starten gick.
Jag blev så förvånad att jag glömde starta min Garminklocka. Efter några hundra meter började jag fibbla med den. Och minns ni att jag hade bestämt att jag skulle ta det lugnt?
Jo, tjenare.
Jag trodde att jag gjorde det, att jag höll mitt vanliga tempo. Men när klockan pep till efter en kilometer visade den på 5.35. Jag ska inte springa på 5.35. Om man säger så. Redan efter knappt två kilometer tänkte jag att nähä, jag kommer inte att klara två kilometer. Jag fick astmaattacker i parti och minut och tackade gud när jag såg vätskekontrollen, så jag fick gå lite. Jag fick gå flera gånger till de sista kilometrarna för att få ordning på astman, men slutade ändå på en hygglig tid på 32.23.

Växlingen med Andreas gick galant! Han for iväg som skjuten ur en kanon:
”Jag hade satt ett djärvt mål på att försöka komma runt de fem kilometrarna i 4:30-fart. Enligt racetimer blev min snittfart 4:28 per km. Jag är nöjd! Och vad kul hela spektaklet var!”

När jag stod och lyssnad bland de mer erfarna Bellmanlöparna hörde jag just detta:
”Vad fort alla springer! Det blir snabbare och snabbare tempo för varje år!” Så det var inte bara jag och Andreas som fick eld i baken i det här loppet.

Även Maria sköt iväg som en gasell på speed. Jag skrek mig hes för att heja och kände bara hur jag älskade dessa NMT-kompisar som ville springa det här loppet med mig.
”Herregud, vad jobbigt det var!”, sa Maria när hon kom i mål.
”Ja, visst var det!”, sa jag lyckligt.

Ulrica hade nog slagit världsrekord om hon inte varit tvungen att springa ut i skogen och ta en kisspaus. Hahaha. Underbart! Och när jag såg henne komma på upploppet började jag nästan gråta av lycka.

10628406 10153111052213572 1913956449332340539 n

Nu var det bara Rille kvar. Han sprang med stafettpinnen i ena handen och sin iphone med syntmusik på högsta volym i den andra.
”Alltid skrämmer man slag på någon!”, skrattade han glatt.
Rille hade fått vänta längst av alla, men tog slutsträckan med skön säkerhet och sann glädje.
”Fan, vad bra vi är!”
Det var verkligen ett snyggt teamwork, från roddande med biljetter, picknickfilt och matkorg – till springande och hejande. Vi samlades vid filten och pratade om loppet och njöt av maten.
”Åh, vad gott!”

1972365 10153110346308572 1336666535823178747 n

Det var varmrökt lax, pasta, sallad och pesto och nötter, bröd och choklad. Och bubbelvatten. Läckert, lyxigt – och välförtjänt. Bellmanstafetten är nog ett av de trevligaste lopp jag har sprungit. Tack Andreas, Maria, Ulrica och Rille för att ni så självklart ställde upp i loppet med mig. Ni är verkligen ett Dream Team!

10635909 10153111049698572 994998116077353610 n

MINIENKÄT: Vad var det bästa med Bellmanstafetten?

Hillevi Wahl:
”Hela arrangemanget var toppen, allt flöt på så fint. Det var härligt att se hur roligt alla andra lag verkade ha med sina arbetskamrater – och maten var suveränt god. En folkfest!”

Ulrica Scott Seijbold:
”Det var när jag tänkte att jag kan ju springa lopp! Den insikten var skön att få tillbaka.”

Maria Carelius:
”Det var både roligt och jobbigt att springa. Bäst var att vi fick ses och prata lite. Umgås!”

Richard Rille Hante:
”Jag är mest glad över att jag inte dog!”

Andreas Modig:
”Jag hade satt en sjukt hög ambition att springa 4.30 per kilometer – och gjorde det!”

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.