”Hej Hillevi!
Jag vet att du inte är någon terapeut (fast ”Fråga Hillevi” borde nog finnas med på din blogg) men jag vill ändå gärna fråga dig om en sak:
Jag är en snart 35-årig kvinna i rätt djup livskris: Inte enbart för att många i min ålder redan har skaffat sig partner och egna familjer (jag är fortfarande singel), utan framförallt för att jag tycker det är så svårt att navigera sig fram i livet utan någon kompass. Är själv uppväxt med en psykiskt sjuk far och en alkoholiserad mamma som var sig själva nog. Det är, som du vet, ett tungt bagage att bära i livet. Jag står i princip helt ensam, utan släkt, syskon, etc i Sverige. Har några få vänner, men de har ju sina egna (lyckade) liv nu, och jag vill inte längre besvära dem med mina problem (de har sagt att de tycker det är rätt jobbigt när jag ringer dem och krisar).
Så, till min fråga: Vad har du för överlevnadstips/strategier? Läste om träningen – kanske det kan hjälpa mig att finna en slags grundtillit och välmående? Någon slags grund att stå på?
Kram!
A.”
Svar: Ja, Fråga Hillevi borde nästan vara en kategori. Jag har ju en frågekrönika i Allas Veckotidning varannan vecka som är lite så – ”Hillevis syn på saken”, där man kan fråga mig något och jag svarar så klokt jag bara kan.
Jag tror att ensamheten är en av vår tids största välfärdssjukdomar, för övrigt.
Jag skrev en gång om en kille som kom in på en överviktsklinik – och han vägde en bra bit över 200 kilo. Men läkaren där Claude Marcus, sa så klokt att hans störta problem var egentligen inte maten, utan att han var så förtvivlat ensam.
Just därför gillar jag också Nordic Military Training så mycket. För det är en sådan enorm gemenskap där. På ett sätt som jag inte har sett någonstans tidigare. Och när man är 46, som jag, så är det inte lika lätt att få vänner som det var när man är ung. Men här sliter man tillsammans, svettas och kämpar och misslyckas och lyckas och skrattar så det sjunger i skogen – och det blir en väldigt speciell vänskap. En ordlös vänskap, som någon sa. Men väldigt kroppslig och med massor av endorfiner och frisk luft som bonus.
Och visst finns det kärlek på NMT också.
Jag tycker absolut att du åtminstone ska komma och testa och se vad du tycker. Prova är ju gratis.
Den 1 april har vi en sådan där jättestor prova-på-dag i Lill-Jansskogen. Då är det extra kul.
Gå in på Extremtkul.se och kolla in lite hur det ser ut, på bilderna inte minst. Du hittar också en orange anmäl-dig-här-knapp i spalten till höger.
I övrigt tror jag mycket på att prata och kramas och äta bra och sova ordentligt. Och stänga av mobiltelefonen på nätterna och koppla bort sig från nätet ibland. Rätt basala saker, men som är livsnödvändiga för att ge sig själv och hjärnan och kroppen en chans att ta rätt beslut.
Hoppas vi ses!
Varma hälsningar
Hillevi
4 kommentarer
Jag har fått enorm hjälp – och nya vänner – av att gå på möten hos ACA – adult child of alcoholics samt Alanon. Här får jag dela min historia, upptäcka att jag inte är ensam, och hjälp att utvecklas och gå vidare i livet. Kram från maskrosbarnet Anna
Jättebra! Jag har inte tagit hjälp av dem, men jag vet många som har fått hjälp och hittat nya vänner där. Bra tips!
Prata och kramas? Till någon som precis berättat att hon inte har någon närstående? Jag är i en liknande situation och jag skulle mer än gärna prata och kramas. Men jag har ju ingen att prata och kramas med? Tycker vanligen att du skriver väldigt klokt, men nu fattar jag ingenting.
Man kan prata med andra utanför de närstående. Närstående för mig är familj. Men vi kanske pratar om olika saker här. Jag har hittat gemenskap på olika platser, beroende på var jag befunnit mig i livet. Inom kyrkan, träningen, på vandrarhem eller på pysselträffar eller annat hos frivilligorganisationer. Och man kan krama någon man faktiskt inte ens känner. Tro mig, jag kramas mycket. Inte minst när jag håller föreläsningar. Bara för att jag ser att någon behöver det. Allt behöver inte vara så allvarligt eller uppstyrt. Man måste inte ha regler för att kramas eller prata. Man kan prata med främlingar på bussen. Många gånger har samtal när jag har varit ute och rest varit de bästa jag har haft. Med just sådana som jag vet att jag aldrig mer kommer att träffa igen. Jag tror man måste öva sig på att prata och sätta ord på sådant man känner och som bubblar inuti. På samma sätt som jag tror att man måste öva sig i att krama eller bara lägga handen på en annan människa. För mig var det aldrig naturligt i barndomen, men det har betytt oerhört mycket att jag faktiskt lärde mig det.