Hur blir man av med Längtanshålet?

Det kom ett mail:

”Hillevi,
Med lättnad och sorg läste jag nyligen din bok Hungerflickan, med lättnad för att känslan av ensamhet för några timmar försvann och med sorg för att jag känner igen det svarta hålet så väl. Att känna igen hur man gång på gång lovar sig själv att imorgon, imorgon ska jag ta tag i detta och bli en fin och bra människa. En människa som är stabil och stark och fri från matmissbruket. Den dagen har dock inte kommit än, matmonstret, hålet, det finns så många ord för det, stoppar mig alltid på något sätt.

Man ser sina dagar gå förbi, gå till spillo och mörkas ner. Min fråga till dig är egentligen vad det var som fick dig att sluta missbruka mat? Frågan är stor och komplex men kanske finns det några ledord du kan dela med dig av.

Tack för all inspiration och för att du bidrar till att ätstörningar inte behöver vara ett ljusskyggt fenomen,

Mvh
J”

Svar: Hej J.
Hm. Det där var en rätt lång resa, tror jag, om jag tittar bakåt så här i efterhand. Och det brukar vara då man ser sina mönster och kringelikrokiga vägar.
Det första akuta, var såklart att få ordning på ätandet och sovandet, så man kom ur superkraftsuget i huvudet.
Även detta, att våga möta mina rädslor var nog en stor del.
Det gjorde jag när jag var ute och reste. Jag som hade (har fortfarande i viss mån) höjsskräck, hoppade fallskärm och bungyjump. Jag, som tyckte att jag var en klumpeduns, paddlade i forsar och klättrade i berg och gick långa bergsvandringar. Jag, som hade spindelskräck, satt och hade egen-kbt med mig själv och tittade på de minsta pyttespindlarna först, sedan vågade jag ta i dem, och tog då lite större spindlarna och tittade och tittade och vågade till slut peta på dem, osv.
Genom dessa processer fick jag också en annan känsla för min kropp, och vad den faktiskt kunde göra, vad jag faktiskt vågar göra. Att jag är modig och stark. Jag blev stolt över – och i – min kropp. Jag började lyssna mer på vad den behövde.
När jag var ute och reste vågade jag också bli förälskad och ge mig hän och tillåta mig själv att bli förälskad i. Jag övade mig i att älska och att mista, älska och att mista. Till slut blev även det hanterbart.

Men det där förbannade längtanshålet trodde jag faktiskt att jag skulle tvingas leva med resten av mitt liv. Att jag bara måste lära mig att förhålla mig till det så gott jag kunde. Som en sorg man alltid bär med sig.
Men när jag skulle beskriva längtanshålet i Hungerflickan, så hittade jag det inte! Jag kände efter i hela magen, men det var borta!
Och jag vet inte när det försvann, när jag fick barnen eller när jag träffade Gunnar eller när det nu var.
Plötsligt var det bara borta.
Och det var så fantastiskt trösterikt.
För mig och för så många andra som också har undrat.
Att nej, man behöver faktiskt inte leva med det där längtanshålet resten av livet.
Inte om man fyller sig själv med bra mat, sömn, kärleksfulla människor och en stolthet i sin kropp.
Så tror jag att det är.
Men jag vet inte alldeles säkert.
Vad tror ni andra?

2 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Fina Hillevi,
    Har ju också läst Hungerflickan men aldrig haft en ätstörning själv, bara sett den på nära håll. Jag kan inte förstå juse DET hålet, men andra sorger och bekräftelsesaknad finns ju lite varstans. Dina ord att man inte behöver ha längtanshålet resten av livet”…//Inte om man fyller sig själv med bra mat, sömn, kärleksfulla människor och en stolthet i sin kropp…//  är det enda rätta. Men detta kommer INIFRÅN, med hjälp av processen. Ingen annan därute kan göra dig lycklig – det gör du själv.

    Tänk på ”Att den enda du kan vara riktigt säker på att spendera resten med ditt liv är dig själv!” Alltså är det dig själv du ska gilla allra mest – resten blir liksom bonus, glädje, lite mer lycka och massor av god energi.

    Kram och tack för din bok om jag missat att säga det!

    • Klokt sagt. Men ingen klarar sig själv, ensam är man verkligen inte stark. Man behöver lite hjälp från en vän. Eller två. Eller typ hundra. 
      kram
      Hillevi

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.