Warning: Constant WPLANG already defined in /home/granding/flytt.hillevi.nu/wp-config.php on line 69
”Ger du upp så lätt?” – Hillevi Wahl

”Ger du upp så lätt?”

Mycket inom NMT handlar om utmaningar. Att utmana sina rädslor eller föreställningar om vad man klarar och inte klarar av. Och detta fortsätter långt utanför Lill-Jansskogen och träningspassen. Som när vi fick testa Karlbergs Hinderbana.
Bruno tog oss dit en ledig kväll och poängterade att detta naturligtvis inte var ett ordinarie Nordic Military Training-pass och att vi fick ta hela ansvaret för alla eventuella skador själva. Något som lät som en formalitet då, men under genomgången av de olika hindren berättade han om killen som bröt foten när han hoppade ner förra gången. Eller hon som bröt revbenen och… Det kändes inte heller konstigt när man väl kom upp på hindren. För upp var en sak – men hur skulle man komma ner?
Bara att sitta och titta på de meterhöga väggarna och balansgångarna och repen man skulle dra upp sig i ingav något som var ett mellanting mellan stor respekt och ren skräck.
Kräla på marken kunde jag och hoppa över midjehöga hinder gick också – inte så snyggt, men dock. Till och med en gammal utmaning från skolgympan, att klättra två meter upp och sedan svinga benen över en bom, eller i det här fallet en decimtertjock järnstång lyckades jag klara. Men sedan blev det svårare.
Min största utmaning var min höjdrädsla. Jag har nog aldrig riktigt förut insett hur stark den är, som fem meter upp på en gnisslande vajerstege.
”Man behöver inte kliva över, man kan vända och gå ner på andra sidan”, sa Bruno.
Jag gjorde så. Och kände mig nöjd. Trots allt klarade jag de flesta hinder. Och nästa gång skulle jag säkert våga ännu mer, komma över ännu fler. Jag var taggad som sjutton, låg och visualiserade hemma på kvällarna innan jag skulle somna. Hur jag klättrade över tremetersstegen och femmetersstegen. Hur jag satte händerna här och fötterna där och lutade mig fram och sedan klättrade ner igen. Om och om igen visualiserade jag detta.

Nästa gång det var dags för ännu ett Brunopass i hinderbanan hade jag egentligen bara två mål: Att klara stegarna. Båda två. Men det var en varm dag och jag kände mig tjock och svullen och seg i kroppen. När gänget dök upp insåg jag att de flesta var mycket starkare och smidigare än jag. Mina vanliga NMT-kompisar som låg på samma höjdrädda och småfega nivå lyste med sin frånvaro. Det var bara jag där. Och tjugo personer från träningsgruppen – plus femtio ännu mer exremt hinderbaneproffs som kutade runt hinderbanan som om det var en liten lekplats.
Vi skulle börja med femmetersstegen. Om jag bara klarade den. Men halvvägs upp sprack det. Det bara brast. Hela kroppen skakade av höjdskräck och jag hade absolut inget självförtroende, jag stapplade mig upp och fick återigen vända och gå ner på andra hållet. Jag kämpade med tårarna som brände bakom ögonlocken. Svalde och svalde och svalde. De andra kom över, även de som var nybörjare, även de som hade räckt upp en hand innan och sagt att de var höjdrädda. Men de visste inte vad höjdrädsla var.
Vi testade de andra hindren och alla andra gjorde rätt, medan jag hoppade fel. Jag kom över, men jag gjorde fel. Krypa gick fortfarande bra, men att hoppa på ”stenar” över en sandgrop gick inte alls. Och när jag skulle svinga mig över den höga järnstången så slog jag i armbågen så det svartnade för ögonen.
Då gav jag upp. Jag ville inte ha ont, jag ville få fler blåmärken, jag ville inte göra mig illa. Jag ville bara smyga hem och lägga mig ner och gråta.

Bruno tittade lite förvånat på mig när jag tog min ryggsäck och gick därifrån.
”Jag mår inte riktigt bra”, sa jag.
Och det var ju sant. För jag var ledsen i hela kroppen. Jag som hade byggt upp så mycket kroppsligt självförtroende med NMT var nu körd långt ner i skorna. Klumpedunsen var tillbaka.
På facebook kunde jag se att de hade fler kvällar på Karlbergs hinderbana. Till och med en helkväll på Polishögskolans hinderbana och de hade det så trevligt och roligt. Jag satt hemma och käkade mackor. Tryckte på ”gilla”-knappen men ville egentligen mest slänga datorn i väggen. Helvetes jävla Karlberg.
”Kommer du ikväll?”, frågade Bruno. Det var dags igen.
”Nej, inte efter min genomklappning senast. Det är bara att inse att det där med hinderbanor inte är min grej. Tyvärr.”
”Ger du upp så lätt?”
”Nej, egentligen inte, men…”
Bruno lyssnade inte längre. Han pratade redan med någon annan. Men den korta konversationen satte sig i mitt huvud. Jag hörde den om och om igen i mitt huvud medan jag sprang runt Kungsholmen. Ger du upp så lätt? Ger du upp så lätt? Ger du upp så lätt?
Och mitt svar. Nej, egentligen inte, men. Nej, egentligen inte. Nej, egentligen. Nej.
Nej, det gjorde jag ju inte. När gav jag någonsin upp? Gick det inte på det ena sättet fick det väl gå på det andra.
”Är det några andra klantskallar som ska köra Karlsberg?”

Jag behövde mina vanliga NMT-kompisar med mig. De som kände mina begränsningar och mina styrkor. De som visste precis hur mycket man kunde peppa. De som visste vad jag gick igång på. Ger du upp så lätt?
”Jag ska gå igenom banan med en kompis på onsdag klockan 10. Kom gärna du också”, svarade Eva.
Det var helt perfekt. En nybörjare och en som låg på samma nivå som jag. Jag hade redan taktiken klar. Jag skulle komma dit på morgonen och sedan hänga på Karlberg hela dagen, övning ger färdighet. Jag skulle pröva om och om och om igen tills jag hade klarat de hinder jag ville klara. Framför allt de två stegarna.
Det var en fantastisk morgon. Alldeles lagom varmt i luften, solen sken och fåglarna kvittrade. I fjärran hördes bilarna från Essingeleden och S:t Eriksbron. Nere vid Kungsholmsstrand puttrade båtarna fortfarande förbi. En ensam kanot paddlade in vid kolonistugorna mitt emot slottet. Jag gick med lätta steg över bron och in på Karlbergs militärområde, genade genom den öppna grind som jag numera visste fanns i det annars så höga taggtrådsstaketet.
När jag kom till fotbollsplanen kändes det som om jag var på välkänd mark, nu hittade jag, nu var jag inte längre alltför taggad eller rädd, nu hade jag inte längre något att förlora. Gick det så gick det, annars hade jag åtminstone gett det en chans till.

Eva och hennes kompis var sena. Det var bara jag på hela hinderbanan. Så fridfullt. Bara jag. Jag strosade runt och klappade lite på trähindren, lade ner ryggsäcken vid tremetersstegen, drack lite ur sportflaskan och tittade efter Eva. Nähäpp. Vad skulle jag göra då? Jag tittade på tremetersstegen igen. Om jag skulle klättra upp och se hur det känns? Bara stå där uppe, stå kvar och vänja mig vid tanken. På att kanske, kanske våga ta steget över.
Jag lade ifrån mig sportflaskan och tog tag i stegen. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva. Nu var jag uppe, jätteuppe. Vad skulle hända om jag lutade mig över, åt sidan och höll så här? Kanske svingade över ett ben, kände att det bar? Så här ungefär. Och sedan såg till att händerna fick fäste igen. Jamenvisst.
Plötsligt var jag över. Utan att jag ens riktigt hade förstått hur det hade gått till. Jag var över, över, över! På väg ner steg jublet i bröstet på mig.
”Jag klarade det!” ropade jag över hela Karlberg. Och just då kom Eva med sin kompis.
”Jag klarade stegen!”, ropade jag igen och kastade mig om halsen på dem.
”Kolla!”
Innan de ens hade hunnit få ordning på min kamera var jag uppe och över igen. Och sedan ville jag ta femmetersstegen.
”Den längst till vänster är mest stabil”, tipsade Eva.
Och det var den. Jättestabil. Jag klättrade över som om jag aldrig hade gjort annat. Nu ville jag nästan gråta igen. Av lycka. Klumpedunsen var borta. Och medan Eva visade för kompisen hur hindren skulle tas, så hoppade jag och skuttade och prövade, igen och igen och igen. Det fanns fortfarande hinder som jag inte klarade, men det gjorde inget. Jag hade klättrat över stegarna – jag hade besegrat min egen rädsla. Jag hade vunnit över mina egna självtvivel! Ännu en gång. För jag gav inte upp så lätt.

2 kommentarer

Tack! Och tack för att du fortsätter tro på oss när vi inte gör det själva.