Nytt personrekord: Halvmaran!

Halvmaran – något att bita i.

Egentligen skulle vi ha gjort det igår. Provsprungit – och gått – halvmaran. Så vi vet vad vi har att vänta oss. Men sjukdomsbortfallet var totalt, kan bero på att det var lördagskväll och NMT-fest och kräftskivor dagen innan. För mig sket det sig ganska rejält. För att tala klarspråk.
Men skam den som ger sig.
I dag gjorde jag ett nytt försök. På trötta ben, trodde jag. Och egentligen hade jag bara tänkt springa fem kilometer i taget och gåvila sedan. Men benen ville mera så jag körde hela första milen runt Kungsholmen, mina egna hoods, innan jag stretchade och tog en toapaus. (Intresseklubben tatuerar in detta i pannan).
Sedan kutade jag vidare. Tjopp-tjopp-tjopp. Väldigt långsamt. Men dock. Och stan var så himla vacker. Jag har knappt varit på Söder Mälarstrand sedan de började bygga. Man ser så mycket när man springer. Tänker ni på det? Borttappade skor, små blommor, glada dagisungar i fina klänningar, sån’t. Så det blev en jogg-in-the-park och plötsligt var jag uppe i 15 kilometer. Nytt personbästa. Jag firade med att stretcha rumpmuskeln lite till. Kutade visserligen lite fel på Söder, bland gatorna – men vi får hoppas att det står någon och pekar vimsigt folk åt rätt håll när det är på riktigt.
Köpte lite vatten efter arton kilometer och bälgade i mig. Herregud, vad vatten är gott.
Sedan kutade vi vidare, benen och jag. När jag passerade två mil fick jag sådana rysningar att håret reste sig ända ner på låret. Awesome!
De sista två kilometerna var lite trögare, men jag gillade nerförsbacken ner mot Slussen. Det kommer att bli en mäktig känsla att dundra in framför Slottet. Och yes! Jag sprang halvmaran. Bara sådär. Och var knappt svettig. Vad ger ni mig för det?
En high five?