NMT har förändrat mitt liv!

”Du har förändrat mitt liv”, sa kompisen Sofia härom dagen.
”Hur menar du?”
”Jo, sedan jag började med NMT så har jag blivit en helt ny människa. Gladare, lyckligare, starkare. Jag är glad i min kropp nu, helt enkelt.”
Och jag tänkte att jaa, precis så är det. Man blir glad i sin kropp av Nordic Military Training.
Nyss hemkommen från ännu ett utmanande, jätteroligt lördagspass med Brandmans-Jörgen, så sitter jag här och bara fånler. Tokler. Som om jag var nyförälskad. Happy go lucky. Walking on sunshine. Förälskad i själva livet, i min kropp, i mitt eget pannben.
Belöningssystemen dansar jenka i huvudet på mig och jag ryser av välbehag. En kopp kaffe på det – så kan man inte bli så mycket lyckligare. Det blir inte mycket bättre än så här.
Fy katten, vad jag är bra.
Och vilka NMT-kompisar jag har!

Jag har knappt kunnat träna på tre månader. Det har varit jämmer och elände. Jag har varit sjuk och skadad mest hela tiden, hela långa, sega vintern och det har varit en sådan sorg och frustration.
Men nu har jag kunnat träna alla tre gångerna på en vecka! Ooo-ha!
Först på Karlbergs Hinderbara i måndags. Egentligen inte ett NMT-pass, men coach Bruno tog sig tid på sin fritid och lotsade oss genom teknik, styrka – och mod! Jag, som är så himla höjdrädd, hade drömt mardrömmar om de högsta hindren under flera nätter. Inte blev jag mindre rädd när jag stod med hinderbanan mitt framför näsan. Men Bruno visade hur man kunde göra, ett steg i taget. Och det blev många skratt och en hel del tokiga varianter över hindren, men jag klarade så mycket mer än jag någonsin hade trott.
Roligast hade jag dock åt Brunos hjärtliga garv när jag frågade hur länge han trodde att jag skulle överleva ett krig. Haha!
Men nästa gång vågar jag ännu mer. Tack Bruno, tack!

Och i onsdags var passet ”The dirtiest workout you’ll ever love”. Vi krälade i så mycket gyttja och lera så vi till slut höll på att lösas upp i leratomer. Men fanken, vad roligt det var! Vilken lycka! Detta att få kladda ner sig, skita ner sig som den dirty old woman man egentligen är. Och vilken träningsvärk jag hade i magen efteråt! Kunde inte ens göra mina armhävningar hemma. Totalstopp. Tack Spyfys-Magnus för det!

Och så i dag. Lördagspasset. Det var Brandmans-Jörgen som skulle hålla i det och jag bävade lite, för han springer så fort och så långt och efter tre månaders uppehåll så är min kondition nere i flåsbälgsbotten. Men just bara för att jag var rädd, så bestämde jag mig: Då ska jag dit!
Ångrar jag mig? Nähä! För vi fick springa. Jädrar i hoppet vad vi fick springa, men han hade lagt in mikropauser överallt med små styrkeövningar, så jag fick hämta andan. Och när jag kom på efterkälken så var NMT-vännerna där, med en hand i ryggen eller en i nacken (tack Peer, vilken skjuts jag fick!). Eller bara med glada tillrop:
”Tänk positivt, du är ju här! Tänk på alla stackare som stannade hemma och missar det här passet!”, tjoade super-Eric.
Jag blir nästan tårögd när jag tänker på dem. NMT:arna. Jag har sagt det förut: Det är en unik samling änglar på ett och samma ställe.
Och jag är så innerligt tacksam och lycklig över att jag får vara en av dem. Toklycklig. Fånigt förälskat träningsglad. Det är kärlek.
Ooo-ha!