Varför är det så svårt att skaffa nya vänner när man är vuxen?

(Krönika i Allas Veckotidning 31 januari)

En av mina mest uppmärksammade krönikor handlade om när jag skulle ha 30-årskalas. Jag hade bjudit sextio – men bara tre kom. En av dem var min pappa. Och där satt jag med all hemlagad chili och vin och öl för sextio personer. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.
En undersökning som publicerades för ett tag sedan visade att 800 000 svenska män inte har någon nära vän. Kvinnorna hade det tydligen lite bättre beställt på den fronten. Men vi är nog många som saknar en bästis.

Varför är det så svårt att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder? Barnafödslar, flyttar, skilsmässor, arbeten och dödsfall gör ju att de gamla vännernas antal minskas. Samtidigt är det skitsvårt att få nya, tycker Eva i Höllviken.

För att man har blivit selektiv, cynisk och ganska lat, säger Ana.
För att man är fast i sina egna rädslor. Jag tror att man är mycket öppnare som barn, vi vuxna krånglar till det, säger Jenny.
För att IRL-tiden krymper av alla måsten som hopas. Och ny vänskap behöver tid för att rota sig, säger Evelina.
Alla tre är kvinnor som jag har lärt känna sedan jag fyllt 40. Men inte fysiskt, vi umgås visserligen dagligen – men bara på Internet. Och ändå vet jag nog mer om dem än jag vet om människor som jag träffar dagligen och bjuder hem. Visst är det konstigt?

Så här tolv år efter min 30-årsfest har jag hunnit fundera en del på varför det blev sådär. Ingen av de uteblivna gästerna ville ju vara elak, de fick bara viktigare saker att göra. Jag tror snarare att det handlade om att jag inte var särskilt bra på vänskap. Jag var dålig på att få människor att känna sig betydelsefulla.
På den tiden var det viktigast att vännerna var så lika mig själv som möjligt, allting var svart eller vitt – och jag kunde säga upp bekantskapen med en nära vän av principskäl.
Nu är det inte så längre.
Som Kikki säger: ”När man blir äldre är man bara glad över att det finns några kvar som står ut med en – och orkar säga en del sanningar ibland.”
Man tar inte heller sina vänner för givet. Maria bästa vän sedan 20 år dog i våras. ”Det blev så himla tomt. När jag är ledsen eller uppfylld av något tänker jag fortfarande att ’det måste jag berätta för Lena!’, och är på väg att ringa – sedan kommer jag på att det går ju inte.”

När jag ser ”Friends” eller ”Seinfeld” eller läser om författarbästisar som Camilla Läckberg och Denise Rudberg kan jag bli avundsjuk på de där kompisarna som umgås varje dag. Men mina vänner är numera utspridda över hela världen. Då är det svårt att titta upp på en kopp kaffe, även om man skulle hinna mellan man, barn, jobb, matlådor och galonbyxor.

Kanske skulle vi försöka göra som Jenny säger, lära oss av barnen och inte krångla till det så mycket. Det kanske går alldeles utmärkt att göra som min fyraåring på lekplatsen:
”Hej vad heter du?
”Hillevi.”
”Hur gammal är du?”
”Fyrtiotvå”.
”Jaha, jag är fyrtiosju och ett halvt. Ska vi fika?”

8 kommentarer Skriv en kommentar