Movitz är en stjärna på förhandlingar. Som när det är dags att handla på loppis. Han väljer nogsamt ut fyra objekt. Bär dem med vördnad till tanten i kassan när jag står där och betalar mina fynd.
”Mamma, det blir fyrtiofem kronor!”, säger han högtidligt. ”Jag har räknat själv.”
Jag kontrollräknar, och jajemän, det stämmer.
”Vad bra du räknar Movitz, men har du så mycket pengar?”
”Neej, jag har inte en enda krona!”, säger han och strålar. ”Du får betala!”
Skitglad. Och när jag försöker förhandla bort åtminstone några prylar så berättar han kärleksfullt om varenda en. Jag suckar och betalar. Går ut till bilen. Alla är där, utom Movitz.
Jag hittar honom längst in i loppisen.
”Va!? Ska vi åka!? Jag trodde vi bara skulle betala och sedan handla lite mer!”
