”hej hillevi.
jag hittade ”hungerflickan” i bokhyllan på biblioteket för någon dag sen. i pockethyllan. för i pockethyllan hittar man ”chic-lit” böcker, de som handlar om snygga, smala, framgångsrika kvinnor vilkas största problem är att de missar någon stureplansfest. och i de böckerna har jag hittat en drömvärld. en drömvärld, en flykt från mitt egna liv. mitt liv började i en familj där pappa med alkoholmissbruk styrde familjen med järnhand, och jag som gjorde mitt yttersta för att duga. att sluta vara en rultig och klumpig tjej var en av dem.
senare delen av högstadiet skillde sig mina föräldrar och mycket förbättrades, förutom alkoholen. men gympan i skolan, alla miss sixty-jeans som var för små, räddningen att ha gula byxor och gröna gympadojor istället, fortsatte att vattna fröet: bli smal och snygg, då löser det sig.
nu går jag om tredje året på gymnasiet. jag, den högpresterande tjejen, går om, och äter mediciner mot depression och går på möten på psyk. jag som aldrig förut var någon önskad person att bjuda på fest, är nu hon som tog sig som högst till stureplan. jag som har bytt pengar mot röka på mörka platser. jag som senast är den som går hem från festen. inte alltid hem till sig själv heller, utan hem till någon man. män, år äldre än mig själv som lockar med dyra middagar och bekräftelse. och sex. jag har mycket och vilt sex.
men ångesten kommer krypandes ofta. ångesten som skriker att jag inte duger. som säger att om jag går från kurvig (”vilken porrig kropp du har”, har jag fått flåsat i örat) till en smal och snygg person, så kommer det att bli så mycket bättre. därför startar jag många dagar med att leva på varma koppen och räkor, vilket mynnar ut i högar av mackor, glass, godis, kakor, allt jag kan komma över. efteråt kommer tröttheten, bedövningen, dimman. ruset. och ångesten. ångesten som ibland driver mig till toalettstolen och fingrarna i halsen. ibland orkar jag inte, det är ändå inte lönt, jag är ändå ful och tjock och det spelar ingen roll.
så när jag stod där bland chic-lit böckerna och hittade hungerflickan, tänkte jag; varför inte, det kanske finns något tips om hur jag lättast håller mig från hetsätningarna eller hur jag spyr bäst. men när jag kom hem märkte jag att den handlade om något annat. jag hann en sida, sen grät jag. grät för att det är precis så, precis så jag är. det var som att läsa om mig, se mig själv på film, höra en berättelse om mig själv. och förstå hur bisarrt det är.
jag ska läsa ut boken nu,
men jag vill tala om för dig, att denna bok är den mest rörande och sanna bok jag någonsin läst.
och nu gråter jag igen,
tänk att det finns någon annan som också kan sätta ord på hur det är.
med mycket värme /L.”
Svar: Hej L.
Tack för ditt långa mail.
Nu har jag läst det flera gånger. För att inte missa något.
Först vill jag säga att det är värst nu.
Det blir bättre.
Jag lovar.
Det blir bättre.
Men jag tycker inte att du ska bära allt detta själv. Man måste inte klara allting ensam, vara så helvetes jäkla stark hela tiden. Ingen människa klarar detta ensam. Man måste få någon att dela bördan med. Så man orkar ta sig framåt.
Man måste få känna att man inte är ensam att känna och tänka som man känner. Slippa skammen och ensamheten en smula.
Det var därför jag skrev boken.
Och jag är så glad för dina fina ord. Tack snälla du.
För det här är inte ditt fel, eller ett bevis på att du har dålig karaktär, eller som Kari Schleimer sa till mig när hon hittade mig på sin trapp utanför BUP i Malmö: ”Det är inte konstigt att du reagerar, jag hade varit mer orolig om du inte hade reagerat”.
Det här händer många missbruksbarn.
Ring gärna Tjejzonen och snacka lite:
Det kan vara ett första steg. De verkar rätt bra, faktiskt.
Här är också en lista på stödgrupper för missbruksbarn (som du ju faktiskt är, hur svårt det än är att ta in). Vi blir lite dysfunktionella. Vi är lite känsligare än andra. Vi behöver hjälp med att hantera våra starka, förtvivlade känslor, utan att bedöva oss med socker eller alkohol eller sex.
Visste du förresten att socker är smärtstillande? Det är därför man ger nyfödda barn något sött på tungan när de får sin första spruta i foten. Då känner de ingen smärta. Märkligt, va?
Och pappor är förbaskat viktiga. För att vi tjejer ska utvecklas till kvinnor som kan sätta gränser till andra män. Om detta har jag skrivit i en lång debattartikel på Newsmill.
Ja, nu fick du mycket att bita i.
Alltså, två saker vill jag att du tar med dig:
1. Det blir bättre. Kolla på mig, jag är en närmast larvigt lycklig trebarnsmamma i dag.
2. Det är inte ditt fel.
Massor av varma kramar.
Hör gärna av dig igen med fler tankar om boken.
/Hillevi
