”Hej!
Jag har läst många av dina krönikor i Metro de senaste åren och du skriver om väldigt mycket bra saker. Men det du skrev om igår är det finaste på alla sätt och vis. Så jag vill tacka dig för att du försöker väcka den döda debatten om barn som inte får den uppväxt de förtjänar. Jag är också ett ”vuxet barn” som haft en mamma som varit alkoholist hela mitt liv och en pappa som också haft alkoholproblem. Han har också slagit flera av oss i familjen plus alla andra beteenden han har för att dölja sitt ”inre barn”. Jag har i under en tid nu arbetat med mig själv men förstod först nyligen vilket helvete jag faktiskt levt som barn och lever nu som vuxen. Ett av de stora problemen är som du skriver Hillevi, tystnaden och okunskapen kring detta problem. Jag har aldrig haft någon att prata med om detta i skolan eller i släkten för den delen. Så tack för att du finns och att du lyfter frågan
Kramar
Jonas”
Svar: Tack själv fina du. Ibland får jag frågan hur jag orkar med att hålla på och prata och skriva om så här svåra frågor. Hur jag orkar tjata om detta viktiga, när jag ibland får så många konstiga kommentarer och påhopp under krönikorna. Och svaret finns här ovan. Det är brev och mail som dina som talar om hur himla viktigt det är, och hur mycket det betyder. Både för små och stora missbruksbarn. För problemen försvinner inte bara för att man blir vuxen. Tvärtom. Jag hoppas att många läser ditt mail och förstår hur viktigt det är att skolan och släkten vågar börja prata om missbruk och psykisk ohälsa. För barnens skull. Och för de vuxna alkisbarnens skull.
Varma hälsningar
Hillevi
