Lycklig, lycklig, lycklig, stark och vacker!

I går var det dags för NMT-träning igen efter tre dagars vila. Jag hade nog trott att jag skulle vara jättetaggad och frustande som en vildhingst för att få sätta på mig skorna och kuta ut i skogen.
Men icke.
Trött och håglös, kände jag allt annat än Tjolahoppsan inför träningen. Och jag kände mig trött i knäna och låret värkte av sin vanliga kramp och huvudet bultade av en envis huvudvärk.
Skulle jag verkligen gå och träna då?
Tja. Jag hade ännu aldrig ångrat att jag gått dit. Och efteråt skulle det i alla fall kännas bra, åtminstone lite bättre, det visste jag.
Hoppades jag.

Möte Moa som tagit med sin chef för ett prova-på-pass och vi pratade om det där.
”Hur känns det?”
”Nja, sådär, det har varit magknip och allmänt motlut ett tag.”
”Samma här, har ont överallt och känner mig inte precis på topp.”

Moas chef tittade muntert på oss.
”Ja, jag vet, det är precis som inför provet i skolan, när alla sa: Jag har inte pluggat någoting!, som en slags brasklapp. Fast egentligen hade ju alla det, eller hur!”
Vi garvade en stund. Jo, precis så var det.
”Fast jag kan inte komma på en enda gång som jag har känt mig i toppform INNAN passet”, sa jag.
”Inte jag heller”, sa Moa.

Och sedan var det dags. Ett djupt andetag med Bricanylen och rätta till broddarna – och så var vi iväg. Med coach Marcus i dag. Till vardags en officer med flera utlandstjänstgöringar på sitt CV. En rätt lågmäld kille som gillar uthållighetsträning. Med betoning på uthållighet.
Först var det intervaller uppför två backar. Det gick hyggligt, med tanke på min astma. Jag har i alla fall blivit grymt snabb i nedförsbackarna! (Tack, MarathonMia!) och kan hämta upp lite förlorad uppförsspringning där. Sedan skulle vi bära varandra fyra gånger uppför en brant backe. Där var jag också skitstark, sprang som en oxe uppför backen och passade på att andas när jag satt på den andra tjejens rygg.
Sedan kom den riktiga utmaningen. En ny sorts magövning där man i dragläge ska sitta kvar och ta armarna utåt sidorna, upp över huvudet, sitt kvar, sitt kvar, armarna framåt, vänta vänta, armarna utåt sidan, höger först, sitt kvar, sitt kvar, vänsterarmen ut, sitt kvar och luta er fem centimeter bakåt till, det klarar ni…
Jädrar, i min lilla låda vad det tog i magen. Men framför allt fick jag kramp i låren till slut. Och kallt som satan var det på marken, det är tur att man inte har anlag för urinvägsinfektioner. Vackert var det i skogen, som vanligt, och jag låg där i min tacksamhet och räknade sekunder och frös om rumpan.
Plankan i sidled och övningar à la Idlaflickorna med balans och mera magövningar och stå i hunden och göra ”larven” upp och ner och upp och ner…
Fingrarna höll på att förfrysa på slutet – men då var det tack och lov dags för jägarmarsch hemåt. Och jag kände mig stark, stark, stark. Vågade till och med springa nerför en brant slänt. Mina fötter och ben håller för sådant nu. Det är så mycket jag vågar som jag inte tordes innan jag började på NMT. Så mycket jag kan som jag inte kunde för fem månader sedan.
Och jag tänkte att ”det här var ett lagom jobbigt basicpass, kanske lite för enkelt, men det passade mig i dag”.
Men när jag sa det tittade mina kompisar på mig som om jag skämtade.
”Du måste skoja, det var ju skittufft, närmast ett träningspass!”
Och det är inte förrän då jag fattar hur stark jag har blivit. Hur jädrans fantastiskt stark jag är.
Inne i omklädningsrummet kastade jag mig om halsen på coach Jens.
”Hur känns det nu då?”
”Underbart!”
Han skrattade.
”Vad vacker du är!”, ropade han efter mig när jag gick.
Ja, lycklig, lycklig, lycklig, stark och vacker, det är jag.