Åh, i dag blir jag hyllad av självaste MarathonMia. Stort. Rysningar.
Dagens Miatanke handlar om drivkraft.
Den inre motorn som får allt att gå runt – och bortom våra vyer och ännu vidare, om vi törs och vill och kan:
”Någonstans inom oss har vi vår naturliga drivkraft. Den får oss att vilja utvecklas, göra nya val och välja nya vägar. Drivkraften kan liknas vid en möjlighet, ett konstaterande av tillförsikt. Det är där lusten, passionen och livsglädjen kommer ifrån. Drivkraften tar fram människors ljus, den tänder glimten i ögonen och bygger självförtroende. Drivkraften fokuserar inte på målet utan mer på resan.”
Och så får jag då en del av en hyllning. Wow! Men jag vill bara tjoa ”Right back at ’ya, Mia!” för jag tror aldrig jag har mött en människa som har gett mig så mycket inspiration och jävlaranamma, bara genom att vara.
Hon ger så otroligt mycket av sig själv, Mia. Hon är ödmjuk och tar sig tid med smålufsare som jag. Fast man kan tycka att hon kunde ha nog med sina egna sjuttioelva träningspass per vecka. Plus heltidsjobb och familj.
Och det mest fantastiska är att ingenting är falskt eller påklistrat eller hittat-i-en-klämkäck-bok. MarathonMia är ett knippe sprudlande livsglädje som gärna bjussar på hur hon tänker och hur hon har gjort, om någon frågar. Annars står hon bara där och strålar. Rent generellt.
Och jösses vad det smittar.
Jag tror aldrig jag har varit så himla tillfreds med livet som jag är nu. Och mycket beror på de där endorfinerna, kamratskapen i NMT – som Mia är en del av – och för att jag för första gången behandlar min kropp som den förtjänar att behandlas. Med rolig träning – och vila! – och bra, rejäl mat.
