Spårvägsmuseet i Stockholm brukar vara en hit för mina tre ungar. Det finns något för alla åldrar där, även för oss vuxna. Inklusive nördiga fakta om tunnelbanan, nostalgikickar i form av reklamaffischer från vår egen barndom, plus chokladbollar och gott kaffe.
Så jag tog med mig Lykke dit för en tjejdag på Spårvägsmuseet. Och så länge vi höll oss vid briotågbanan så var allt gott och väl. Men så fort jag försökte få med henne in i de gamla tunnelbanevagnarna eller bussarna, så satt hon bara och skakade i min famn. Och jag såg för första gången vad hon såg: Att hela museet är som en spökstad, eller en kyrkogård för gamla döda tåg och bussar. Med plötsliga överraskningar i form av likstela skyltdockor som ska vara spökpassagerare eller spökkonduktörer från anno dazumal.
Riktigt läskigt, faktiskt, om man har lite fantasi.
Inte konstigt att tjejen gnisslade tänder på natten sedan.
Kanske ska jag någon gång skriva en kriminalroman som utspelar sig just här. Med en död skyltdocka som kanske inte alls är en skyltdocka. Moaaahahahaha!
2 kommentarer
Åhh, min Viggo älskar spårvägsmuseet. Och jag älskar att det är lugnt/billigt och man kan fika när man vill och lägga pengarna i en burk?!
Kram Mia
Fast numera tror jag burken är borttagen – och nu betalar man i kassan när man går ut.
Även detta bygger dock på att de ansvariga har en stor portion förtroende för sina besökare. Trevligt.