Tack alla fina, underbara ljuvliga människor!

Det är mycket nu. Mycket sjukdomar: Kräksjukan, konstiga migränanfall, benkramp, streptokocker, penicillinkurer med allt vad det innebär med små motvilliga barn, förkylningar och vattkoppor.
Jag har säkert glömt något. Men det har verkligen gått i ett.
Samtidigt har jag och Gunnar försökt jobba åtminstone någon gång emellanåt och jag har kuskat Sverige runt med mina föreläsningar.
Ibland har jag varit så himla, himla trött när jag kommit dit. Undrat om jag verkligen skulle orka.
Men så möter man så mycket kärlek, så mycket värme, så mycket positiv livsglädje och så många eldsjälar, så man blir alldeles tårögd.
Just nu sitter jag och tittar på en ros som jag fick av en tjej efter föreläsningen på folkhögskolan i Fristad. Hon visste att jag skulle komma dit och hade gått och köpt en fint inslagen ros.
Jag blev helt paff, helt rörd. Hann krama henne och tacka innan hon försvann in i mängden.
”Hon är också ett maskrosbarn”, sa rektorn.
Åh, vad jag hade velat krama henne längre, sätta mig ner och fikat med henne. Fångat henne i ögonblicket. Men allt har gått så fort, så fort, i racerfart. Alla dessa livsberättelser från elever, lyssnare, bokläsare, lärare, rektorer, kuratorer…
Nu får jag en chans att smälta allting. Nu när det är jullov ska jag bara gå omkring och tänka på allt som jag har fått höra. Alla varma kramar.
Som den medelålders herren i skinnjacka och snus under läppen som kom och gav mig en björnkram efter ett av de senaste föredragen:
”Det var tamejfan något av det bästa jag har hört! Och jag har hört mycket och lyssnat på många. Du är fantastisk!”
Sedan försvann han också.
Och jag stod kvar, rörd, berörd. Så ini norden.
Så tack alla ni fina vackra underbara ljuvliga människor som kommit fram och pratat eller bara kramat om. Tack alla ni som har mailat så fantastiska brev och fortsatt maila tankar och funderingar och glada tillrop. Utan er vet jag inte hur jag skulle ha orkat – eller kanske ens vågat tro på mig själv.

Nu ska jag ta två-tre månader utan några föreläsningar, nästan i alla fall. Då ska jag skriva min nya roman. Den finns i huvudet. Nu ska jag bara få ner den på pappret.
Och hinna umgås med min familj.
Och träna såklart. Det är en annan stor källa till min kraft i höst. NMT. Nästan Magiskt Tokroligt. Tänk vad det har har hänt mycket i höst.
Jag tror vi tar en kopp kaffe på det!