Madeleine Leijonhufvud, professor em i straffrätt och styrelseledamot i World Childhood Foundation, har en intressant debattartikel i DN i dag:
”Det är dags att diskutera skevheterna i straff systemet och de oacceptabla beteenden som inte utgör brott. Att som förälder ha ansvar för ett litet barn och ändå supa sig full är tillåtet enligt vårt straffsystem. Fastän det är fullständigt oacceptabelt och innebär så uppenbara risker för barnet. Varför anses det mindre allvarligt att utsätta ett barn för en stupfull förälder än att köra bil efter tre glas vin, eller att inte ha betalt tv-avgiften, skriver Madeleine Leijonhufvud.”
Ja, jag tror inte att vuxenvärlden fattar vilken fara och vilken otrygghet de utsätter sina barn för när de är berusade. Jag vet inte om vuxenvärlden ens vill fatta. För många är vinet en snuttefilt de vägrar vara utan. Jag har skrivit om det förr. Många många gånger.
Så jag välkomnar Madeleine Leijonhufvuds debattinlägg – och jag vill gärna se en fortsatt debatt. Är straff rätt väg att gå? Kanske, på samma sätt som när barnaga blev förbjudet, så var det en stark politisk markering. Om att detta inte är okej.
Läs gärna hela debattartikeln här.
Tänkvärd på många sätt.
2 kommentarer
Jag är definitivt för en lagändring på detta område. Det kommer ge domstolar en reell chans att döma supande föräldrar till kännbara straff. Men hur genomför vi det i praktiken? Och hur undviker vi att de som faktiskt dricker måttligt och inte i närvaro av sina barn blir utpekade och anmälda?
Ela. Det är just det som är problemet. Hur det ska funka i praktiken. I teorin är det kanonbra, en jätteviktig diskussion. Men alla dessa självmedicinerande föräldrar – de som verkligen ligger risigt till, de som det faktiskt blir aktuellt att ”bestraffa” i så fall – de har ganska säkert psykisk ohälsa i botten. Och kan man bestraffa en sjuk människa? Är det då inte vård hon eller han behöver?
Och barnen. Om man verkligen vill hjälpa de här barnen, eller barn till riskbrukare, så kommer man inte att få deras förtroende på detta sättet. För inget barn vill se sina föräldrar i fängelse. Tvärtom, då blir rädslan ännu starkare att våga berätta.
Jag tror att det enda sättet att hjälpa dessa barn är att bygga sunda, trygga närverk kring barnen. Vi som är runt omkring, grannar, kollegor, släktingar, chefer, skolpersonal, förskolepersonal, fritidspedagoger – alla vi måste våga stanna kvar, länge. Vi måste våga fråga hur de mår. Vi måste våga lyssna, vi måste våga visa hur en sund familj och sunda vuxna fungerar och tänker. Vi måste våga stanna kvar och visa barnen att de tänker rätt, att de kan lita på sin magkänsla, att de inte är galna (det är lätt att tro när hela samhället tycks tillåta att en familj tår sönder). Vi måste stanna kvar och säga: Jag ser dig, jag ser att du mår dåligt. Jag tror på dig. Jag tror att du kommer att fixa det här.