Kraka bloggar om min krönika i Metro:
”Hillevi Wahl har verkligen satt fingret på ett av klassamhällets stora problem, det att vi inte ser alla dem som är så nödvändiga för vår vardag. För hur skulle vi klara oss utan städare, brevbärare, servitriser , bara för att nämna några av vardagens hjältar.
Själva fenomenet känner jag igen från min egen värld, vården, där också det stora flertalet aldrig säger hej till städpersonalen. Men fenomenet att inte hälsa sprider sig som en farsot över landet och man blir närmast betraktad som en psyksjuk när man säger hej till en granne på gården eller i affären. Skärpning gott folk! Att säga hej varken kostar pengar eller gör ont!”
Svar: Ja, visst är det knasigt. Jag hejar på alla. Utom de allra värsta surkarterna. Det finns till exempel en grannkärring som kastar sten på småfåglar. Henne hälsar jag aldrig på.
Annars hejar jag och vinkar till alla, och stannar ofta och småpratar bara hinner. Och jag vet att många retar sig på att jag skriver om just städerskor, men det är verkligen slående hur sällan folk hälsar på just denna yrkeskår.
1 kommentar
Det är så enkelt, det kostar så lite och gör världen så mkt trevligare.
JAg säger hej, eller ger en nick och ett leende. Kostar inget, gör min värld trevligare.
Om inte annat så behöver jag inte kasta sten i glashus när jag säger åt mina barn att man SKALL säga hej när man möter människor.
Alla människor.
Hej är inget samtal, det är bara en bekräftelse på att jag ser dig och sånt behöver vi mer.
.-= Åsas senaste blogginlägg: ..En kär lek 2 =-.